söndag 18 februari 2018

Det är dags att börja nu

Det är alltid med spänd förväntan som jag startar ett nytt odlingsår. När snön täcker hela trädgården är det svårt att föreställa sig hur det snart kommer att grönska där. Precis så här i början är det nya året som ett löfte och fyllt med möjligheter. Det kan bli en sommar fylld med sol och ljumma kvällar. Har insett att jag blivit lite besatt i just ljumma kvällar och möjligheten att kunna sitta ute sent om kvällen. Jag verkligen älskar att sitta ute i trädgården sent om kvällen och känna doften av kaprifol och honungsros.

Sommarpumpa från en tidigare säsong

Än dröjer det dock innan det går att sitta ute om kvällen men idag har jag inventerat mina fröer och gjort en plan för den här odlingssäsongen. Det börjar bli ganska många år jag har odlat nu och jag känner att jag börjar få lite rutin. Konstaterar att mitt fokus ska ligga på att odla mycket av sådant som går åt. Squash är något som jag ständigt odlar för lite av trots att jag odlar mer och mer för varje år. Squash är i min mening en helt fantastisk grönsak. Jag har den till allt under sommaren och känner mig lite rådvill när jag inte längre har någon att skörda. Vad ska jag då ha i min mat?


Något annat som jag skulle kunna odla mycket mer av är gurka. Både gurka som kan ätas direkt och sådan som läggs in. Häromdagen öppnade jag en av burkarna med inlagd gurka och åt gurka till kvällsmackan. Det är verkligen lyxigt att äta gurka som jag odlat själv och sedan lagt in tillsammans med hemodlad dill.


Förra året lät jag helt bli att så blommor. Det hanns helt enkelt inte med och jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra i år. Än så länge ligger fokus på att peta ner frön i jorden för att komma igång med sådant som tar längst tid. Så snart de är sådda kan jag bara vänta och drömma om sommaren som snart är här. Som alltid utgår jag från att det kommer att bli en fantastisk sommar och att mina odlingar kommer att ge mig stora skördar.

måndag 12 februari 2018

Årets första månad

Eftersom jag for söderut när februari inleddes så har nästan två veckor av februari redan hunnit passera. Det innebär att januarimörkret har bytts ut mot något ljusare och längre dagar. Den tyngsta delen av vintern tycks ha passerat och jag vädrar vår. Trots att jag tycker att januari är en mörk, tung och kall månad så har det varit en innehållsrik och riktigt fin månad.

Finfina loppisfynd
Januari inleddes med ledighet eftersom barnen hade jullov. Vi fick utrymme för att umgås och göra aktiviteter tillsammans på ett sätt som inte hinns med i vardagen. Dessutom hann tjejerna och jag med en av våra favoritsysslor, nämligen att gå på loppis tillsammans. Vi tittar på helt olika saker när vi är där men har samma nöje av att strosa runt och titta i hyllor och lådor efter fantastiska fynd.

Solsken, utgång och kalas för nybliven tonåring

Årets första vecka var ledig, intensiv och otroligt rolig. Jag for till Strömstad och åt middag tillsammans med fina vännerna Johanna och Johanna och fortsatte sedan ut på lokal. Vi var inte tillbaka hemma hos Johanna förrän långt in på småtimmarna. En kväll med mycket prat och skratt som sparas i minnesarkivet som ett särskilt fint minne. Utekvällen följdes av en promenad genom ett iskallt men soligt Strömstad och sedan hemfärd till Munkedal och fokus på födelsedagskalas. Precis innan nyår fyllde ju yngsta barnet 13 år och detta firades med kalas i nya huset på trettondagen.

Vinter, vitaminkick och loppisfyndad ros

När vädret är omväxlande och det där mörkret är drabbande har jag fokuserat på promenader på dagtid, på smoothies fyllda med vitaminer och annat som ger energi. Att umgås med familjens alla katter, hundar, marsvin och kaninen är också en källa till glädje och energi. Enda ledsamheten är att ett av de små marsvinen gick bort under månaden som gick. De är så små till storleken men har onekligen stora personligheter vilket gör att det verkligen uppstår ett tomrum när någon av dem inte finns kvar mer.

Promenader, utmaningar och inspiration

Januari har verkligen innehållit gott om energipåfyllning i olika former. Dels genom att verkligen se till att komma ut och promenera på dagtid men också genom att utmana mig själv lite. Jag har genomfört min första fackliga kurs vilket var både roligt och utmanande. Något som var helt otroligt roligt var att åka tillsammans med flera av medlemmarna i S-kvinnor Feminista och lyssna på Anna Manheimer. Inspirerande, engagerande och tankeväckande! Dessutom riktigt roligt att genomföra en aktivitet i vår nystartade klubb.

Fika och träning hör till livets viktigheter

Tid för träning och fika kan låta motsägelsefullt men egentligen inte. Båda är viktiga att hinna med för trivsel och välbefinnande. Jag hävdar med bestämdhet att kroppen mår gott av att röra på sig och att själen behöver kaffe och kaka. Vad gäller fika har jag lyckats få till tid att fika med familj och vänner men också tid att fika med mig själv. En kopp kaffe i min ensamhet tillsammans med en bra bok hör verkligen till något jag uppskattar i livet.


Sista helgen i januari for jag till Skövde för att hålla en kurs. Det blev några dagar med fina samtal och nya möten. Dessutom passade jag på att använda en alldeles nyloppad outfit från Myrorna. En kofta och en klänning som jag blev fånigt glad över att hitta. Loppisfynden har på så vis blivit den röda tråden genom januari. Månaden både inleddes och avslutades med fina fynd.

torsdag 8 februari 2018

Att vara i ett mellanrum

Befinner mig just nu i ett mellanrum. Jag är på väg hem och har avverkat den första etappen på min långa resa från Swakopmund till Munkedal. Imorse gick jag upp tidigt, packade mina saker, sa hej då till min familj här och blev upplockad av en buss. Sen färdades jag nästan fyrtio mil genom öknen för att komma tillbaka till Windhoek. Sedan har jag tillbringat dagen på Rolf of Africa med kontorsarbete och att vänta på att bege mig till flygplatsen för resans nästa etapp. En lite märklig dag således men det kändes skönt att inte försöka hinna med att göra så mycket som möjlighet de här timmarna utan istället ta tag i mail och annat arbete som behövde göras. Det har varit en intensiv vecka iväg med otroligt många intryck. Jättefint att få träffa hela projektgruppen för Childrens movement här i Namibia och tillsammans gå igenom vad vi ska göra de kommande två åren. Att dessutom få åka ut till Jacob Muernge skolan och träffa ungdomar från olika skolor som är engagerade i verksamheten var ännu större. Där och då blev vårt projekt riktigt verkligt, ingen beskrivning i världen kan ersätta mötet människor emellan. Helt fantastiskt att se hur arbetet påverkar och skapar möjligheter för så många ungdomar här i Namibia. Det som alltid är svårare att hantera är besöken i kåkstäderna och den här gången särskilt besöket på ett barnhem. Har ju besökt flera barnhem förut men det påverkar mig alltid lika starkt.

När mina kamrater for hem till Sverige stannade jag kvar och begav mig till Swakopmund. Möjligheten att umgås med familjen där blev en kontrast mot det svåra som jag bar med mig. Jag njöt av möjligheten att kunna hämta upp min systerdotter efter skolan och kunna tillbringa några timmar helt själva. Med tanke på avståndet mellan våra hem är det ju inte något son hör till vanligheterna. Känner mig så otroligt priviligerad över möjligheten att fortfarande ha en koppling hit till Namibia och att nu kunna få vara med och bidra till utveckling och förändring. Jag är innerligt tacksam för de upplevelser jag bär med mig, både de som är svåra och de som är lätta att bära. Sammantaget ger de där upplevelserna mig energi och kraft att fortsätta mitt politiska engagemang. Varje liten handling bidrar till att förändra världen och det känns onekligen som något jag vill fortsätta med!


Som alltid lämnar jag Namibia uppfylld av möten och minnen

måndag 5 februari 2018

En sommarpromenad

Efter att ha tillbringat en stor del av helgen i ett konferensrum var det skönt att igår få möjligheten att ta en promenad. Förvisso var vi iväg en stund även igår och besökte Katutura där en av skolorna vi arbetar med ligger. Dessutom fick vi en rundtur i kåkstaden och besökte även ett barnhem. Det har varit otroligt många intryck på få dagar och då är det fint att få göra något helt annorlunda en stund. Alltså for vi in till centrala Windhoek och promenerade en stund i parlamentsträdgården.


För en vintertrött svensk är det verkligen helt ljuvligt att få se både att det grönskar och blommar. Samtidigt är det lite svårt att helt kunna njuta av den bevattnade trädgården när en vet att det råder stor vattenbrist i landet och att vattnet behövs till så mycket annat. Fast blommorna är vackra oavsett och de väcker en stark längtan efter våren.


Det finns gott om färgsprakande blommor och en del av dem är helt okända för mig.


Andra som hibiskusen är stundtals gäster i mitt eget hem. Fast skillnaden är stor mellan de krukväxter jag köper och de buskar som växer här. Hibiskusbuskarna är verkligen helt fantastiska när de blommar.


När solen gassar är det skönt att kunna strosa genom en allé av växtlighet. Att för en liten stund komma undan det starka solljuset. Fast även när det är som varmast vägrar jag att klaga, istället tänker jag att det här kommer jag att sakna när jag är tillbaka i vinterkylan hemma.



Ovanför parlamentsträdgården ligger den vackra parlamentsbyggnaden Tintenpalats. Den är en byggnad från en annan tid och från helt andra ideal än de som råder idag. Den andas kolonialism och väcker både känslor och frågor. En relik från en svunnen tid men som används även nu och ger andra människor möjligheten att ta del i den demokratiska processen. Samtidigt är det bara ett hus, en bedagad skönhet som tronar ovanför en härligt grönskande trädgård.

fredag 2 februari 2018

Ett decennium senare

Den här morgonen har jag landat i ett soligt Windhoek och är tämligen trött efter en lång flygresa för att komma hit. Precis idag för tio år sedan vaknade jag i en egen liten studentlägenhet i på University of Namibia. Jag hade landat på eftermiddagen dagen tidigare och var nu helt ensam. Förvisso inte i en främmande stad eftersom jag varit där tidigare. Men jag var ensam på ett av mina största äventyr i livet. Hemma i Sverige var det snö och kallt men jag vaknade till strålande sol från en klarblå himmel. Hörde svalorna på universitetsområdet och visste för en stund inte vart jag var någonstans. Precis där och då överväldigades jag av ensamheten och de många månader jag skulle vistas borta från mitt liv. Förvisso hade jag vänner i Namibia men flera av dem var inte längre kvar i staden och jag hade inte hunnit lokalisera dem den där första kvällen. Då hade jag handlat lite mat, köpt ett simkort till min telefon, burit hem maten och packat upp den i mitt lilla kök. Konstaterade att jag på något sätt lyckats tappa simkortet jag köpt. Affären stängde precis när jag var där och det var därför inte möjligt för mig att gå tillbaka och köpa ett nytt simkort. Istället satt jag där helt ensam i min lägenhet utan möjlighet att kontakta någon. Inte så konstigt att den där ensamheten överväldigade mig tänker jag så här i efterhand.

För länge sedan var det här min dagliga promenadväg
Nu när jag är här igen tio år senare och denna första dag är jag fylld av förväntan. Nu väntar några spännande dagar tillsammans med Unga Örnars samarbetspartner i vårt internationella projekt. Som alltid är det så många minnen som kommer tillbaka. Särskilt den här gången när jag åter bor på Roof of Africa, alltså samma plats där jag bodde under de två månader 2005 som jag arbetade med min kandidatuppsats. Förmiddagens promenad till affären för att köpa vatten blev därför så mycket mer än en promenad. Det blev en tur längs minnenas allé, en väg som jag gått. Märkligt det där när en plats en känner väl förändras och verkligheten inte helt stämmer överens med verkligheten.

Christina och jag på promenad i Windhoek
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...