måndag 25 september 2017

Skolan där alla får en ny chans

Under de senaste dagarna har jag befunnit mig i Stockholm på möte och kurs med Olof Palmes Internationella Center. Även om jag rent fysiskt har befunnit mig i den svenska huvudstaden har jag i tanken varit i Namibia där Unga Örnar Väst är med i ett projekt. Vi har pratat, utbytt erfarenheter och jag har fått lära mig otroligt mycket nyttigt. När flera dagar har ägnats till att prata om Namibia är det inte konstigt att tanken hela tiden far dit. Det tar alltid tid att sortera tankar och intryck efter en resa dit och jag inser att den här gången har jag inte riktigt tagit mig den tiden. Trots att jag var där i början av april är det först nu jag landar i mina upplevelser från den resan.

Ett av skolans klassrum

Under en av dagarna i Windhoek fick jag möjligheten att besöka Jacob Marengo School i Katutura i Windhoek. Skolan ligger intill en hårt trafikerad väg i ett område där många har det tufft ekonomiskt. Utbildning är inte en självklarhet vilket gör att skolan har en tuff uppgift att hantera. Sedan jag var där i våras får skolan tydligen inte längre pengar från staten för att betala lärarnas löner vilket försvårar situationen än mer.

Skolbänkar är sig lika vart i världen en än befinner sig

Arbetsmiljön för eleverna är något annat än i den svenska skolorna. Ljudvolymen är hög eftersom klassrummen är i sten utan något som dämpar ljuden. Det är varmt i klassrummen och för att få någon form av svalka står dörrar och fönster öppna. Det släpper in lite luft och gör klassrummet uthärdligt att vistas i men samtidigt släpper det också in alls ljud från skolgården och vägen utanför. Ännu en svårighet är att varje klass består av fler elever än vad det finns bänkar och stolar till. Jag fick chansen att möta en grupp elever och samtala med dem under drygt en timme. Många frågor handlade om hur skolsystemet i Sverige ser ut och vilka rättigheter barn och ungdomar har här. Det var en vetgirig och intresserad grupp som gärna svarade på mina frågor. De var stolta inte bara över sin skola utan också över sin utbildning, att ha möjligheten att utbilda sig var något stort vilket flera av dem noga poängterade. Att alla inte har den möjligheten och att detta gjorde dem priviligierade. Det fick mig att se den slitna skolan med lite andra ögon. I min tanke jämförde jag den med mina egna barns skola och kände lite av en förtvivlan inför kontrasten. De själva jämförde sin skola med alternativet att inte alls ha möjligheten att studera och då blir utgångspunkten en annan.

Skolgården

Tidigare var ytan mellan husen täckt av en grönskande gräsmatta. Eftersom det har regnat alldeles för lite de senaste åren har vatten blivit en bristvara och då blir en gräsmatta en lyx som måste avvaras. Avsaknaden av grönska gör skolområdet kargt och dessutom väldigt dammigt.

Mellan skolans olika byggnader

Träden är betydligt mer tåliga än gräset och erbjuder både grönska och skugga. 

Förskolans lokaler

I utkanten av skolområdet finns också en förskola för de yngre barnen.

Här odlar barnen själva

Allt spillvatten och eventuellt regnvatten används till att vattna barnens odlingar.

Barnen får vara med och odla och får möjligheten att följa hela odlingscykeln.

Skolans egna odlinar

Skolan odlar även majs och tidigare även andra grödor. Idag kan de dock bara odla sådant som inte är så vattenkrävande. Odlingen är ett viktigt inslag i skolans verksamhet eftersom det lär eleverna hur de med enkla medel kan odla trots att de bor mitt i en stad. Odlingen gör också att eleverna får lära sig kretslopp och hur de ska ta hand om både regnvatten och spillvatten.

Ottilie Abrahms

Ottilie Abrahms är rektor för skolan och arbetar träget vidare trots att hon sedan länge nått pensionsåldern. På bilden sitter hon på kanten till det som tidigare var en fiskodling. Två stora bassänger var användes för att odla fisk och vattnet från bassängerna användes sedan till att bevattna odlingarna. Nu är bassängerna torrlagda sedan länge på grund av bristen på regn. Hon hoppas att det åter skall bli möjligt att fylla på vatten och fisk men påpekar att det ser dystert ut.

Det finns fortfarande några platser kvar

På vägen ut från skolan lägger jag märke till en lapp på väggen och frågar vad den betydde. Ottilie berättar att skolan är öppen för alla som vill slutföra sin skolgång. Det innebär att även om du hoppat av skolan i årskurs sju har du här möjligheten att komma tillbaka och avsluta din skolgång tio år senare. Hon poängterade vikten av att inte stänga dörren för den som åter vill studera eftersom avslutad skolgång ger andra möjligheter i livet. Så länge som det finns platser kvar i klasserna är alla elever välkomna. Är deras klass full får de skriva upp sig på väntelista och får en chans så snart det blir tomma platser. Jag lämnade skolan med en känsla av hopp och framtidstro. Det kändes verkligen smått fantastiskt att besöka en skola som erbjuder alla en ny chans!

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...