onsdag 26 juli 2017

Barns lek är gränslös

Sedan i söndags har vi besök här hemma i Hult, ett långväga besök hela vägen från Namibia. Det är min namibiska syster Maggy och hennes dotter som är här vilket onekligen är riktigt fint. Det är nästan precis fem år sedan de var här sist. Sedan dess har mina tjejer hunnit bli högstadietjejer och Maggys lilla bebis är nu en kavat sexåring. Hon pratar flera språk flytande och passar in oavsett sammanhanget. En helt fantastisk liten tjej helt enkelt! Igår hade vi bestämt att vi skulle åka och besöka min väninna Regina och hennes dotter. De båda barnen har pratat med varandra på skype tidigare men det här var första gången de skulle träffas på riktigt. Det var lite svårt att förklara för min namibiska lilla kompis att hennes svenska kompis bara kan prata svenska. Att en fyraåring i Sverige oftast bara har ett enda språk. Onekligen lite märkligt om en jämför med resten av världen.

Det som är så spännande med barn är att för en fyraåring och en sexåring behövs inte ett gemensamt språk. Leken är deras gemensamma språk och de förstod varandra alldeles utmärkt trots att de pratade sina egna språk. De lekte i flera timmar och när det var dags att åka hem frågade båda barnen när de kunde leka igen. Barn har verkligen något att lära oss vuxna tänker jag. Att hinder bara finns om vi gör dem just till hinder. Det går att umgås med någon som du inte delar språk med, visserligen kräver det lite mer kreativitet men det är fullt möjligt. Det blir också tydligt hur de där gränserna som finns i tillvaron är något som vi vuxna sätter upp och som vi sedan låter oss styras av. Om barnen själva får bestämma bryr de sig inte ett dugg om språk, kön eller etnicitet. De bryr sig istället om att leka kurragömma, leka i en lekstuga eller att måla tillsammans. Trots att de båda barnen inte talar samma språk lyckades de enas om att just leka kurragömma. Om vem som skulle räkna och vem som skulle gömma sig. De turades om i leken och hade riktigt roligt tillsammans flickan från Sverige och flickan från Namibia. När barnen sedan växer upp kommer de att bära med sig minnet av deras lek som barn och hur det är möjligt att vara vänner trots hinder. Det är två tjejer som växer upp med en djupare insikt om världen än många vuxna!

Lekstugelek behöver inte något språk, leken är sitt eget språk!

tisdag 25 juli 2017

En fladdrig läsare med böcker överallt

Sedan jag lärde mig att läsa har det hört till mina favoritsysselsättningar i livet. Det och att själv skriva och brodera ut berättelser som annars bara skulle ha funnits i mitt huvud. Jag har alltid en bok med mig så länge som jag har en tillräckligt stor väska. Skulle så inte vara fallet lyssnar jag helt enkelt på en ljudbok. Detta har resulterat i att det i stort sett alltid ligger någon bok i handskfacket på min bil, minst två vid sängen, en i handväskan jag oftast använder samt ytterligare några utspridda över huset. Tror det till och med kan tänkas ligga en i växthuset.

När jag råkar befinna mig där boken är då läser jag den men när jag är där en annan bok är då läser jag den istället. På så vis läser jag alltid flera böcker samtidigt. Sen har ju böcker den där tendensen att efter ett tag verkligen fånga ens intresse och då tar jag helt enkelt med mig just den boken överallt tills dess den är slut. Inte ett särskilt effektivt sätt att läsa, men det har alltid varit så jag gör. Jag har genom åren försökt att vara en mindre fladdrig läsare men inte lyckats med den uppgiften! Det finns dock en stor fördel i att läsa flera böcker samtidigt. När en berättelse blir för tung och en kanske inte orkar med att ta in allt det svåra den handlar om. Då är det bara att förflytta sig lite i huset och läsa boken som ligger på en annan plats. När jag sedan känner mig mer lätt om hjärtat då är det bara att plocka upp boken igen och fortsätta läsa.


Försökte mig på att ta en bild på lite böcker för att illustrera det här inlägget med. Det tog dock ganska länge innan jag lyckades eftersom Ida och Ebba ville ha uppmärksamhet. Hur jag än försökte lägga upp mina böcker skulle de vara antingen på eller framför böckerna. Det där stämmer också ganska bra med när jag försöker läsa här hemma. Det är inte helt ovanligt att båda hundarna absolut skall sitta i knät precis när jag ska läsa.


Typen av böcker jag läser har varierat genom åren. Som tonåring läste jag nästan bara fantasy och science fiction. På senare år har jag nästan helt slutat läsa den typen av böcker. En tid snöade jag helt in på historiska dramer och under en annan tid läste jag enbart biografier. Just nu tycker jag om att läsa böcker om alldeles vanliga människor som lever tämligen vanliga liv. Tycker om det där när en kan känna igen sig och relatera till det som händer i berättelsen. De där böckerna har en tendens att vara de som stannar kvar längst i mitt sinne. Som kan få mig att stanna upp och tänka till flera veckor senare när jag själv befinner mig i en liknande situation.

Läsningen är för mig inte bara något jag gör, det är en del av hur jag är. Många böcker som jag läst ser jag nästan som gamla vänner och kan längta efter att läsa dem igen. Förvisso blir bokens resultat alltid detsamma men upplevelsen varierar från gång till gång beroende på min egen sinnesstämning. Vid omläsning av böcker upptäcker jag dessutom alltid nya detaljer vilket ger en fördjupad känsla för boken. Alltså precis som när en träffar sina gamla vänner ofta. Varje möte gör vänskapen lite djupare.

måndag 24 juli 2017

I rosornas tid

Nu blommar rosenträdgården här hemma i Hult och då finns det ingen plats där jag hellre vill vara. Kan sitta i timmar och bara njuta av allt det vackra som finns där just nu. Det gäller ju att passa på att njuta i stunden eftersom rosorna snart blommat över.

New Dawn

För fem år sedan gjordes det första spadtaget till rosenträdgården vilket nästan är lite svårt att tro med tanke på hur den har vuxit upp. Nu täcker rosorna snart både tak och väggar och vill vi sitta i solen och fika kommer vi få söka oss en annan plats om något år eller så.

Rosenträdgården sett från balkongen
 De gula blommorna hör till honungsrosen och de röda är rosen Flammentanz. Det är två sorter som tar för sig och breder ut sig helt fantastiskt. När de blommar är de helt spektakulära. Däremot blommar de bara under en period vilket är lite synd då väggar och tak inte blommar hela säsongen.

Flammentanz
 Jag har planterat två andra röda rosor i rosenträdgården med förhoppningen om att de skall breda ut sig och ta plats när Flammentanzen blommat över. Dessvärre verkar ingen av dem trivas så kanske får jag tänka om.

Rosa Helenae
 Visst är det fint att se hur rosen har täckt både tak och väggar. Det är bara fyra år sedan denna rosen planterades men den trivs onekligen bra där den är!


Om sommaren brukar vi äta dagens måltider i rosenträdgården men den här sommaren har hittills bjudit på få möjligheter. När det i förra veckan var ljuvligt väder såg vi därför till att duka upp en ordentlig sommarbrunch för att verkligen kunna sitta länge och bara njuta av solen och av rosorna. Brunchen var inte så tokig den heller även om den kom på andra plats i förhållande till sol och rosor.

Några av de rosor som hittills blommat och fortfarande blommar
Min rosenträdgård är verkligen en fantastisk plats på jorden. Det är i stort sett omöjligt att inte må gott när en sitter där i trädgården omgiven av allt det vackra!

lördag 22 juli 2017

Retrodröm i Emmaboda

Sommaren är verkligen en tid för utflykter och för upptäcksresande. En möjlighet att upptäcka nya platser men också att återse gamla. I sommar har jag hittat gott om just nya platser men jag hoppas att de kommer bli till platser att återvända till. En ställe som verkligen gör det värt det långa resan från Hult är Konditori Fenix i Emmaboda. Det är verkligen en riktig retrodröm! Att kliva in genom dörrarna är nästan som att göra en tidsresa. Inredningen är både genomtänkt och lekfull samtidigt som det är riktigt mysigt.


Vad sägs om den här utsikten till lunchen?


Jag hade turen att vara helt ensam i konditoriet när jag kom dit. Vilken tur att jag passade på att fotografera medan jag väntade på att kaffet skulle svalna lite. Det tog nämligen inte lång stund innan konditoriet var helt fullt med folk.


Den där gröna kobra telefonen fick mig att bli smått barndomsnostalgisk! Vi hade en sådan i mitt barndomshem i början på 80-talet. Den var min favorit eftersom den hade jättelång sladd vilket gjorde att jag slapp sitta still och prata i telefon.


En cykel på väggen, varför inte!?


Hela konditoriet är fullt av fina små minnessaker och detaljer. Tror egentligen att det skulle behövas många besök för att verkligen upptäcka allt!


Konstaterar att mycket onekligen var finare förr!


Det där golvet är skapar verkligen den rätta känslan.


Konditoriet består av flera små rum. I det första finns disken med allt gott att välja mellan. Förutom att det är ett otroligt mysigt ställe var det också riktigt bra fika. Onekligen en bra kombination!


Största problemet i min mening var att det helt enkelt fanns för mycket gott att välja mellan.


Det fanns även ett rum med inredning från 70-talet men jag missade att fotografera det innan konditoriet blev fullt av folk. Inte helt enkelt att fotografera när i stort sett alla bord är upptagna. Nåväl det ger mig ju en anledning till att återvända till Konditori Fenix och även uppleva 70-talet!

fredag 21 juli 2017

Rosencupcakes med fluffy pink frosting

Nu när snart hela rosenträdgården blommar här i Hult känns det passande med rosencupcakes till fikat. Det kan ju knappast finnas något mer passande att fika med när en har en rosenträdgård att sitta i! Cupcaksen är dessutom dekorerade med fluffy pink frosting vilket är sött, gott och namnet gör mig på gott humör.


Rosencupcakes med fluffy pink frosting

Cupcake
100 g smör
1 dl mjölk
3 ägg
2,5 dl strösocker
3,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver

Fyllning
Jordgubbar
Grädde

Fluffy pink frosting
2 äggvitor
1 tsk vaniljsocker
2-3 dl strösocker
0.8 dl vatten
0.25 tsk ättiksprit
Röd karamellfärg

Gör så här:
Smält smöret och tillsätt mjölken, vätskan skall bli ljummen. Vispa sedan ägg, socker och vaniljsocker till en porös smet. Tillsätt vätskan med smör och mjölk. Blanda mjöl och bakpulver och vänd försiktigt ner i smeten och blanda runt. Klicka ut smeten i muffinsformar och lämna ungefär en centimeter till kanten. Grädda i ugnen på 175 grader i cirka 15 minuter

När cupcaksen svalnat, skär av toppen och gröp ut lite av innehållet. Mosa jordgubbar och blanda med grädde. Fyll varje cupcake och sätt sedan tillbaka toppen ovanpå fyllningen

Blanda ingredienserna till frostingen i en kastrull och värm tills dess sockerlagen sjuder. Under tiden vispas äggvitor och vaniljsocker till ett vitt skum. Häll sedan den varma sockerlagen i en tunn stråle ner i skummet och fortsätt hela tiden vispa. Det är en stor fördel att använda en hushållsmaskin till det här momentet. Elvisp fungerar givetvis bra också men blir lite krångligare. Ha inte för bråttom med att hälla i sockerlagen. Låt sedan marängen vispa tills dess den är kall. Tillsätt sedan några droppar röd karamellfärg och blanda runt till önskad färg.

Spritsa den fluffiga frostingen på cupcaksen. Dekorera gärna med färska rosenblad för att förstärka bilden av att det är rosor. Låt cupcaksen stå svalt inför serveringen.

Kommentar:
Jag har testat lite olika varianter på just dessa cupcakes och som vanligt är det bara fantasin som sätter gränserna. Till nyår ett år smaksatte jag själva cupcakesmeten med mörk choklad, fyllde dem sedan med kokosmousse och spritsade på fluffy white frosting. Dekorerade sedan med guldlöv och guldkulor.

onsdag 5 juli 2017

Den första sommarmånaden

Sommardagarna passerar en efter en och det slog mig idag att vi nu är flera dagar in i juli. Det är ju trots allt sommar även om vädret bitvis har lite svårt att förstå att det är så. Jag brukar ju samla ihop månaden som har gått och skriva lite om de dagar som har passerat. Tycker så mycket om att göra den där avstämningen varje månad. Fint att se hur mycket som kan rymmas i en månad och hur mycket glädje det finns i vardagen. Det är ju de glada stunderna som förevigas på bild och då blir det tydligt att varje dag finns det något som varit så fint att det måste fotas. Härligt att se all den samlade glädjen helt enkelt.


Juni har varit en trädgårdsmånad, det trots att jag inte riktigt hunnit med trädgården. Jag ser det dock som en övning i att acceptera att allt inte måste vara perfekt. Jag kan välja att se ogräset eller så kan jag välja att njuta av alla de fantastiska blommor som jag planterat genom åren. Nu har trädgården verkligen växt upp och blivit den färgsprakande oas jag alltid önskat mig.


Juni betyder sommar och det är ju också en månad som betyder skolavslutning. Tänk när hösten kommer då går båda de yngsta tjejerna på högstadiet. Alldeles nyss var alla fyra flickorna just småflickor medan två av dem nu är vuxna och utflugna och de andra två på god väg.


När lusten fallit på har jag rensat ogräs i trädgården, men helt ärligt har jag hellre fikat i rosenträdgården. Fick dessutom besök en dag av en väninna med en tjusig Pontiac från 1959. Medan vi satt där i rosenträdgården och drack kaffe hörde vi bilarna som körde förbi att sakta in och titta på hennes fina bil. En stannade till och med för att titta ordentligt. 


Sommaren bjuder verkligen in till både fika och utflykter och jag har sett till att hinna med båda. Har sett nya platser och fikat med kära vänner på favoritplatser med bekant utsikt. Onekligen svårslaget! Mellan varven har jag dessutom äntligen ro att läsa igen. Alla de där böckerna som jag köpt det senaste året har bara samlat damm i bokhyllan fram till nu. En efter en blir nu lästa och det är verkligen härligt att kunna förlora sig i främmande världar och berättelser.


Midsommar firades med traditionellt väder och med goda vänner. Fint och ganska stillsamt och alldeles, alldeles perfekt helt enkelt!


Tillsammans med Sophie och Regina for jag iväg till ett pelargonmuseum på Orust och längtar redan tillbaka. Blommorna var verkligen smått fantastiska. Det är något särskilt med pelargoner... eller snarare något särskilt med blommor över lag. Nu blommar rosorna i rosenträdgården och dessutom den vackra doftpionen. Varje blomma som blommar blir till min absoluta favorit! Kanske är det så att jag helt enkelt älskar blommor utan att behöva välja någon särskild favorit


Sommaren skall enligt mig innehålla jordgubbar, utflykter, tid med kidsen, trädgård och mycket fika. Hittills har sommaren precis det innehållet. Dessutom har jag hunnit med att fira gammelkatten Selmers födelsedag. Nu är han 17 år och en gammal och ibland lite vresig gubbe. Fast vi står allt ut med varandra katten och jag och nu väntar resten av sommaren på oss.

tisdag 27 juni 2017

Ett blommande museum

En blomma som hör till mina favoriter är pelargon. Min egen samling började med en rosenpelargon jag fick av min farmor för 16 år sedan. Jag har fortfarande den kvar och dessutom har jag genom åren tagit många sticklingar och på så vis kunnat glädja andra. Lite speciellt med pelargonen från farmor är att den är en stickling från en planta hon fick av sin mamma någon gång på 30-talet. Efter den där första blomman har sedan fler smugit sig på och nu har jag en riktigt fin samling blommor här hemma. När Regina i förra veckan föreslog att vi tillsammans med Sophie skulle åka på utflykt till Orust och gå på pelargonmuseum kändes det som en given plan.


Själva museet ligger i handelsträdgården Orust blommor och är värt ett besök även för resten av deras blommor. Dessutom har de en fin restaurang där både dagens och fika serveras i mycket fin miljö.


Själva museet består av ett rum till bredden fyllt av olika sorters pelargoner. Där gick det att tillbringa mycket tid och bara njuta. Variationerna är verkligen oändliga både vad gäller färg och form.


Tycker om kontrasten mellan sten och blommor. Det blir verkligen fint och lyfter fram blommorna än mer.


Med så många olika färgstarka blommor var det lätt att missa många skönheter!


Det här tar jag med som inspiration till mitt uterum. Så enkelt och fint med terrakottakrukor och hyllor med flagad färd. Bedagad skönhet men likväl vackert!


Förutom att det fanns gott om blommor att titta på fanns det givetvis också pelargoner till försäljning. Att välja vilka som skulle följa med hem var allt annat än enkelt. Måste nog planera in ett nytt besök snart eftersom jag ångrade att jag inte köpte denna fantastiska flerfärgade pelargon.



Sophie fångade mig på bild när jag tittade runt på blommorna och försökte att välja vad jag skulle köpa. Verkligen svårt att begränsa sig och inte bli helt köpgalen när utbudet var så stort. Vanligtsvis är ju utbudet av pelargoner tämligen begränsat.


Vi tog oss givetvis en titt på det övriga utbudet och jag tycker verkligen om hur hela handelsträdgården är uppbyggd. Mycket luft och möjligt att se alla olika plantor.


Det här inspirerade mig även om det kanske inte är helt praktiskt! Fast nog är det så att skönhet går före funktion?!


Det blev en härlig men blåsig utflyktsdag på Orust tillsammans med mina bästa vänner i hela världen. Jag är verkligen lyckligt lottad som har dessa båda människor i mitt liv. De har funnits där genom de senaste årens många svårigheter. Aldrig tröttnat när jag behövt deras stöd och hjälp utan ständigt funnits där och varit mina trygga fina vänner.

måndag 26 juni 2017

Nyttiga våfflor

Våfflor är i min mening något smått fantastiskt. De kan ätas till frukost, som mellanmål, till lunch och givetvis som efterrätt. Till lunch väljer jag att göra en matigare variant, gärna smaksatt med rödbeta och toppad med sallad och någon god röra. Till övriga mål serverar jag dem med turkisk yoghurt eller kvarg och toppar med bär och annat gott. Eftersom jag gärna äter våfflor ofta har jag hittat på ett recept som dessutom bara innehåller nyttigheter. Det krävdes lite experimenterande innan jag kom fram till det perfekta receptet, men nu är det verkligen riktigt goda våfflor


Våfflorna blir tunna och fina och i min mening precis så som våfflor ska vara. Fungerar dessutom alldeles utmärkt att värma upp igen om en skulle råka göra alldeles för många. I min familj är det dock inte någon risk att det skulle bli några våfflor över.


Bananvåfflor
2 bananer
4 ägg
1 dl mandelmjöl
1.5 tsk bakpulver

Gör så här:
Mosa bananen och vispa ihop tillsammans med äggen och mjölet. Smeten ska bli fluffig och vispas därför med fördel med elvisp eller med assistent. När smeten är klar rörs bakpulvret ner. Grädda i en våffellagg som penslats med kokosolja. Servera genast och njut!

Kommentar:
Det är lätt att bränna våfflorna och att de fastnar. Genom att pensla laggen med just kokosolja minimeras dock risken. Testa gärna att smaksätta smeten! Smakar mycket gott smaksatt med vaniljpulver och blåbär.

söndag 25 juni 2017

I midsommartid

Midsommarhelgen är till ända och imorgon väntar en ny vecka. Det har verkligen varit en riktigt fin midsommar. En lugn midsommarafton inledningsvis och sedan middag och prat med fina vänner. Så härligt med människor en inte har träffat på länge men där en ändå har massor att prata om.


Jag hade tänkt göra midsommarkransar i år men ångrade mig i samma stund som jag klev ut genom farstudörren och regnet började vräka ner sekunderna senare. Klassiskt midsommarväder helt enkelt! Istället letade jag upp ett diadem med blommor och kompletterade med pincurls som nästan ser ut som blommor även de. Mitt fokus för dagen blev istället att baka en midsommartårta. Länge sedan jag bakade något lite mer krävande som en tårta och jag hade glömt hur roligt jag tycker att det är. Kvällen tillbringades sedan som sagt i fint sällskap på en synnerligen vacker gård. Förutom att jag träffade goda vänner träffade jag också världens sötaste åsna Yvonne. Hade ingen aning om hur charmiga åsnor är.


Midsommarafton är förvisso en trevlig dag men för mig är det riktiga firandet först på midsommardagen. Varje år arrangeras Wiknerspelen på bygdegården på Kaserna och där bjuds på allt som hör ett midsommarfirande till. Folkdans, dans runt midsommarstången, fika i det gröna, fiskedam och givetvis också nygräddade lefsor. Det har blivit lite av en tradition för Regina och mig att åka till Kaserna på midsommardagen och det är en tradition jag verkligen tycker om. 


Midsommardagen avslutades med grillat och ännu mera tårta. Bättre än så blir nog inte en dag tänker jag. Idag var det då söndag, vilodagen sägs det men inte här hemma i Hult. Det här har varit en dag då all den där otvättade tvätten äntligen tvättats, när stryktvätten strukits och allt annat som tvättats vikts och lagts in i lådor och skåp. Ogräs har rensats och huset har städats medan vilostunderna varit få. Lönen är en stund i soffan med en härlig känsla av att vara ikapp med allt och dessutom haft en fantastiskt fin långhelg.

torsdag 22 juni 2017

Fördelen med ogräs

Äntligen tycks jag vara i fas med tiden och livets alla uppgifter. Så pass i fas att jag äntligen har tid att ägna mig åt min trädgård på allvar. Hittills har varje ledig stund fått ägnas åt mina odlingar och växthus och i övrigt har ogräset fått frodas. Först skapade det tämligen mycket stress och ångest men till sist förlikade jag mig med att jag gjort rätt prioritering. Ätbart först och sådant som är vackert i andra hand. När jag väl tog tag i att börja rensa ogräs var planteringarna tämligen överväxta och vid en första anblick såg det ut som om jag medvetet planterat kirskål. Den stora fördelen med att låta ogräset växa till sig ordentligt är att det blir lättare att rensa. Det ligger något riktigt befriande i rensa ogräs i en överväxt rabatt. Skillnaden blir rejäl och det syns verkligen att arbetet har gjort skillnad. När jag till sist gav upp hade jag fyllt en skottkärra med ogräs, fått en plantering som åter var fin och dessutom fått ett helt gäng knottbett.


måndag 19 juni 2017

Längs saltvägen till Henties Bay

Sista dagen jag var och hälsade på Maggy i Swakopmund i april for vi på en utflykt. Målet för vår resa var den lilla staden Henties Bay nära åtta mil norr om Swakopmund. Att köra bil i Namibia var något av en utmaning för mig eftersom de har vänstertrafik. Därför var det skönt att komma ut ur staden och köra med havet till väster och öknen till öster. Vägen vi färdades på var en lite annorlunda väg eftersom det var en saltväg. När dimman drog in från havet blev det alldeles glashal att köra på. För att få bättre grepp på vägen var det bara att svänga ut lite i sanden och se till att däcken blev sandiga. Onekligen en lite annorlunda upplevelse.


Väl framme i Henties Bay möttes vi av en liten stad mitt ute i öknen. Det är en otroligt vacker plats men ändå lite svårt att förstå att någon en gång i tiden valt att bosätta sig på en så pass karg plats.


Atlantvågorna som slår in mot stranden är enorma. Trots att vi befann oss ute i öknen var det allt annat än varmt eftersom det blåste in starka vindar från Atlanten.


Stranden är ändlöst lång. Bara sand och hav så långt ögat kan nå!


Vi hittade lekfull konst med havet som fond. Tycker om hur konstnären har utgått från stenarnas naturliga form och använt i sitt konstverk.


När dimman drog in mojnade vinden och staden blev märkligt varm och tyst. Lite som att svepas in i spunnet socker tänker jag mig. Vi hittade ett trevligt litet café längs huvudgatan och serverades en riktigt god lunch följt av kaffe och möjligheten att bara sitta och njuta av tillvaron. Det var en sömnig liten stad vi besökte men den gjorde intryck på mig och jag har ofta återvänt dit i tanken. Det visade sig dessutom finnas mycket att upptäcka i omgivningarna vilket vi inte alls hann med vilket gör att jag helt klart måste åka tillbaka till Henties Bay nästa gång jag är i Namibia.



Precis utanför den lilla staden stannade Maggy och jag för att spana in ett vrak. Dessutom passade vi givetvis på att ta en gemensam bild. Vi kisar i den starka solen men jag älskar den här bilden. Vi hade en riktigt fin dag tillsammans och jag kände att de där timmarna kommer för alltid att finnas kvar i mitt medvetande. Då gör det inget att jag gör märkliga miner på bilden, för det här är en bild där jag är rakt igenom lycklig!


Det kändes lite märkligt att svänga av vägen och åka ut på stranden. Där fanns ju till synes inte något annat än sand och hav.


Väl framme såg vi då skeppet som lidit skeppsbrott vid stranden. Fram till augusti 2008 var detta en båt som färdades längs havet och hade en besättning. Sedan skeppsbrottet har det istället blivit ett utflyktsmål på vägen till eller från Henties Bay.


Båtens besättning har ersatts av fåglar som numera ser detta som sitt hem.


Det blev en riktigt fin utflyktsdag längs saltvägen från Swakopmund. Mycket prat men också långa stunder av behaglig tystnad. En sådan där tystnad mellan två människor som känner sig helt trygga med varandra. Det är onekligen något riktigt fint att ha människor där en trivs med att vara tyst tillsammans.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...