torsdag 14 september 2017

Retrodröm i Prag

Under sommarens olika resor har jag hittat två riktiga retrodrömmar. Den ena i Emmaboda och den andra i Prag. Helt olika platser och helt olika ställen men båda lika fina och bjöd på lite av en tidsresa.


Retrodrömmen James Dean i Prag hittade vi lite av en slump en eftermiddag under möhipperesan när vi råkat hamna på fel väg och försökte hitta skydd från ett annalkande regn. Vi tittade efter ett ställe där vi kunde äta något lite lättare och samtidigt sitta och vänta ut regnet. Vi svängde runt ett hörn och där låg det perfekta stället som fullkomligt ropade på oss att vi skulle gå dit! Förutom att det verkligen var en häftig upplevelse att kliva in genom dörrarna var både mat och dryck toppenbra. Tror aldrig jag ätit en bättre burgare någon gång faktiskt!


Vi kom precis i skiftet mellan lunch och middag och hade därför i stort sett stället för oss själva. Först när vi var redo att gå började middagsgästerna att strömma till och stället blev snabbt fullt.


Namnet James Dean känns onekligen passande men Grease hade varit ett lika passande namn. Någon av tjejerna påpekade att det kändes lite som att befinna sig i någon av scenerna i filmen Grease.


Extra pluspoäng dessutom till att personalen var retrorätt klädd. Kul för min del att kunna matcha både personal och inredning med min klädstil, inte direkt varje dag det händer. Det här var en plats som vi hittade helt av en slump och inte hade en aning om att den fanns innan vi hittade den. Jag älskar när slumpen får avgöra och när allt på resan inte är planerat i detalj. Förvisso innebär det ibland att en hamnar på tråkiga bakgator och känner att en har slösat med sin tid. Fast oftast innebär det att en hamnar på platser som en aldrig hittat annat och som ger ett mervärde för hela resan. Jag ser därför alltid till att planera in tid för det oplanerade. För att helt enkelt ha gott om tid at strosa planlöst! Hittills har den planen fört mig till många spännande platser runt om i världen.

lördag 9 september 2017

Farväl till sommaren

Om någon skulle fråga mig vilken årstid som är min favoritårstid skulle jag utan tvekan svara hösten. Jag älskar verkligen hösten när luften om morgonen har ett litet stråk av kyla i sig och hela världen fullkomligt exploderar i färg. När den första frosten kommer blir jag nästan fånigt glad över hur vackert det är. Trots att jag älskar hösten är det med en kluven känsla jag möter årstiden varje år. Att omfamna hösten innebär att acceptera att sommaren är över för det här året och att det dröjer ett år till nästa gång. Det är alltid vemodigt att inse att tiden med de ljusa ljumma kvällarna har passerat och att nu väntar mörker och kyla. Å andra sidan är det också charmen med hösten. Mörkret och kylan ger en ständigt en anledning till att tända ljus, kura under filt och titta på film.

September har en tendens att vara en oförutsägbar månad. September kan mycket väl vara en något svalare men alldeles ljuvlig fortsättning av sommaren. När en nästan inte märker hur kylan sakta smyger sig på och det finns gott om tid att vänja sig på. Eller så kan september vara en definitiv höstmånad. En månad som från start känns mer som november än som sommarens slut. Efter en vecka av novemberväder konstaterar jag att det inte längre finns någon tvekan. Det här årets sommar har ersatts av höst och det är dags att säga farväl till sommaren. Som alltid ett vemodigt farväl men samtidigt en öppen famn för att välkomna en alldeles fantastisk årstid.




onsdag 6 september 2017

Nu får det vara nog!

Vid årskiftet inledde jag ett köpstopp vad gäller nytillverkade kläder. Det har fungerat väl även om det många gånger har varit frustrerande. Vid två tillfällen har jag brutit mitt köpstopp. Den första gången när mina byxor gick sönder på väg till ett möte. Funkar mindre bra att gå med runpan bar! Andra gången var när jag var i Namibia i april. Istället för att åka direkt hen från flyget fick jag ändrade planer och skulle istället på politisk kongress. Jag hade inte planerat för kyligt aprilväder eller för kongress vilket innebar att en kjol och strumpbyxor inhandlades i Namibia och sen funkade det att använda en blus och en kofta från packningen.

Loppisfyndad sidenblus

Jag älskar vackra kläder och helt ärligt tycker jag att det är roligt att shoppa. Jag har ju under många år till stor del handlat på loppis och har även haft ett köpstopp för några år sedan. På loppisar och vintagebutiker kan det dock ta frustrerande lång tid att hitta vad en söker eftersom utbudet är begränsat. Då visade sig Tradera vara en guldgruva, där hittade jag ju allt jag ville ha! Bara att se till att vinna auktionerna!

Kofta, klänning och skor är samtliga fyndade från Tradera

Just det där med att vinna visade sig aktivera tävlingsmänniskan i mig. Attans så frustrerad jag kan bli över en förlorad auktion och så euforiskt glad jag blir över att vinna.

Traderafyndad klänning, loppad vintageaftonväska och skor från förra året

Det där att ha tillgång till ett obegränsat utbud visade sig vara lite farligt. Det var ju helt enkelt bara att klicka hem det jag ville ha och resulterade i att jag det här året shoppat mer än någonsin. Förvisso är det loppis och Tradera men jag känner mig ändå bekymrad över min egen konsumtion. Hur mycket jag än älskar vackra kläder så inser jag att det är inte helt vettigt att ha en så pass hög konsumtion.

Traderafyndad kofta och linne, skorna hittade jag i Malmö förra året. Jeansen är köpta i Italien sommaren -99

Alltså har jag bestämt mig för ett totalt köpstopp året ut. Jag har en klädkammare som är fylld till bristningsgränsen och mycket av det som finns där har jag inte ens hunnit använda ännu. Min utmaning året ut blir därför att verkligen använda det jag redan har. När året är slut ska jag se över vad som inte använts och fundera över varför. Kanske har rätt tillfälle inte infunnit sig men kanske är det så att plagget inte är rätt för mig. Allt som visar sig vara fel för mig skall rensas ut och skickas vidare eftersom de kan vara helt rätt för någon annan.

Sommarens loppisfynd från loppis i Emmaboda

Sedan första september gäller mitt köpstopp. Jag hade först tänkt att inkludera även skor men inser att det bär mig emot. Skor är verkligen min stora passion och något jag aldrig kan få nog av. Just därför borde skor vara det första jag sätter köpstopp på! Min medelväg blir att rensa ut det som inte används och vara mycket restriktiv i att köpa just nya skor. Ett steg i taget alltså och nästa månad är jag kanske redo även att sätta helt stopp vad gäller skor.

tisdag 5 september 2017

Fem år eller en evighet

Genom åren som gått har jag skrivit många inlägg om min viktresa. Flera gånger har jag känt mig färdig med frågan och tänkt att nu blir det inte fler inlägg. Så dyker det upp saker som trots allt gör frågan aktuell igen och det känns åter relevant att skriva om ämnet.

Idag är det precis fem år sedan jag gjorde min gastric bypass operation. Jag har sedan dess gått ner massor i vikt, gått upp lite och sedan gått ner lite igen. Numera är jag som de flesta andra som ibland väger något kilo mer och ibland något kilo mindre. Tidigare gav de där små uppgångarna mig ångest och en säker känsla av att nu skulle jag hastigt gå upp allt jag gått ner. En har ju hört om så många som operationen inte har fungerar för. Numera känner jag mig trygg och vet att vikten går både upp och ner och det där är tämligen normalt.

Så här fem år efter min operation har jag nästan svårt att komma ihåg hur livet var innan. Även om jag just för tillfället är lite slarvig med min träning så orkar jag oändligt mycket mer än förr. Det är ju just det där som i min mening är operationens vinst. Att jag orkar mer och mår bättre. De förlorade kilona är bara en bonus i sammanhanget. 

Att välja operationen var det klokaste jag gjort i mitt liv. Däremot är det valen jag gjort sedan dess som har den stora betydelsen. Att jag väljer att äta hälsosamt och att motionera är det som gör att jag mår gott och håller min vikt. Operationen var bara ett verktyg, förvisso ett bra sådant men det stora jobbet för jag själv varje dag. Jag har valt att fortsätta må gott och det är ett val som blivit till en livsstil som hållt i sig i fem år!

måndag 4 september 2017

Den sista sommarmånaden

Det har redan hunnit passera några dagar av september och det känns redan som höst. Luften är lite kallare och träden börjar att skifta i färg. Nästan lite märkligt att det kan kännas kallare eftersom sommaren inte direkt varit varm. För min del har jag knappt märkt att sommarvädret inte visat sig från sin bästa sida eftersom det varit så fullt upp.


Augusti inleddes med tillträde till det blå huset i Munkedal. Det första som ställdes in i köksskåpen var mina fina kaffekoppar med mönster i blått. Det är inte alltid en har möjligheten att matcha hus och porslin. Det är fortfarande mycket kvar att göra innan huset är ordentligt inflyttat men det händer något varje dag.


Dagen efter tillträdet till huset var det dags för en av sommarens stora händelser roadtrip på Irland samt bröllop. Det var verkligen ett fantastiskt vackert bröllop och det var så fint att få vara med och dela deras dag. Dessutom var det fint att få en anledning att se mer av Irland. Trots alla mina besök på den gröna ön har jag i stort sett bara sett Dublin tidigare.


Efter Irland var det dags att bege sig söderut till Spanien och Malaga. Kidsen hade ju valt resmålet och även om min röst föll på Kroatien får jag nog erkänna att Spanien var ett riktigt bra val. Så skönt dessutom att få lite sol och värme och avsluta sommarlovet med kroppen helt fylld av sommarkänsla.


Väl hemma igen finns det nu två trädgårdar att ta hand om. Jag skördar och tar tillvara i Hult och det visade sig även finnas skörd i den nya trädgården. Alltså skördas tomater, squash, gurka och paprika i Hult medan jag skördar plommon och björnbär i den nya trädgården. Jag känner mig onekligen bortskämd med så mycket gott att skörda.


Avslutade månaden med en hektisk vecka där jag hann med märkligt mycket. Jag besökte två olika folkhögskolor och var en tur till Göteborg. Hann med att använda presentkortet jag fick på Beyond Retro när jag fyllde förra året och fick med mig tjusiga klänningar hem. Jag avslutade som alltid sommaren med att fylla år och måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Nu när en dessutom får alla fina hälsningar i sociala medier är dagen en enda lång egoboost. Fantastiskt fint och härligt måste jag säga. Bilden med tårtan är faktiskt från dagen efter födelsedagen och alltså egentligen inte en bild från augusti. Fast den var galet god och får representera födelsedagen fast den åts i fel månad.

söndag 3 september 2017

Ett fint litet liv

För ganska många år sedan hittade jag en kanin i trädgården i Hult. Det var en mager, smutsig och tämligen eländig liten krake jag hittat. Hon var så pass trött och utmattad att jag med lätthet kunde fånga henne och ta med henne in. Under månaderna innan hade vi sett flera kaniner som inte haft samma tur som kaninen som skuttade in i trädgården i Hult. Vi gav henne namnet Betty och efter några veckor hade hon hämtat sig och var en stark och välmående kanin. Däremot var hon fortsatt skygg och litade inte på människor. Hon markerade tydligt att hon inte ville bli klappad och var mest nöjd om hon fick skutta runt på egen hand och upptäcka saker. Några som hon däremot älskade var marsvinen som hon delade bur med. De blev till hennes ungar som hon både vårdade och tucktade. Allt efter att åren gick blev Betty en stark och självsäker kanin men fortsatt skygg. Ibland när hon var riktigt nöjd böjde hon fram sitt huvud och ville att jag skulle klia henne en gång mellan öronen. Försökte jag klia mer då bet hon mig helt enkelt. En bestämd liten dam med tydliga gränser helt enkelt.


Det har gått en vecka sedan hon lämnade oss och hon är onekligen saknad. Samtidigt tänker jag att vilket fint litet liv hon fick ändå. Istället för att möta döden i skogen för alla de där år sedan tillbringade hon sitt liv tillsammans med våra marsvin. De där marsvinen blev noga ompysslade av Betty varje dag. Inte dumt att ha en kaninkompis som pysslar om en och tar hand om en.


Det är lite ledsamt varje gång en måste ta farväl av sina husdjur. De gör livet lite rikare bara genom att finnas. Jag hade inte planerat att skaffa en kanin till den där dagen då jag hittade Betty. Hon hade däremot bestämt sig för att hitta ett hem och så blev det.

torsdag 31 augusti 2017

Tjugo år av myndighet

Idag är det precis tjugo år sedan jag formellt klev in i vuxenlivet. Då kändes det ofattbart stort att fylla arton år, att bli vuxen och att bli myndig. Så här tjugo år senare konstaterar jag att den där dagen inte hade så stor betydelse egentligen. Det stora klivet ut i vuxenlivet var snarare när jag flyttade till egen lägenhet och lämnade gymnasiet. Det var när jag helt och hållet hade ansvar för mig själv och mitt eget liv som jag blev vuxen. När jag var tvungen att hanen försörjning för att kunna betala mat och hyra och allt annat som hör livet till. Jag har varit vuxen halva mitt liv nu, men samtidigt känns det som om 31 augusti 1997 var alldeles nyss!

Fast lite märklig var den ändå artonårsdagen och det på många sätt. Redan tidigt om morgonen började telefonen ringa hemma hos mamma och pappa. Just det där att alla som ville nå mig var tvungna att ringa till vår hemtelefon gör att det känns som en livstid har passerat sedan dess. Hur fungerade livet ens innan jag hade en mobiltelefon? Nåväl telefonen ringde och det var födelsedagsbarnets uppgift att svara. Det första alla frågade den där dagen var: Har du hört om prinsessan Diana? Att prinsessan Diana omkommit i en hemsk olycka var av naturliga skäl det stora samtalsämnet för dagen. För varje person som ringde blev jag mer och mer irriterad. De som ringde var nämligen så uppslukade av att diskutera det hemska som hänt att var och en av dem glömde bort orsaken till att de ringt. Alltså passerade hela min födelsedag utan att någon sa grattis. Så här i efterhand är det onekligen lite komiskt men där och då var jag helt förtvivlad. Det var ju i min mening mitt livs viktigaste dag och ingen kom ihåg eller uppmärksammade det. Att som tonåring inte få spela huvudrollen på sin egen födelsedag var en smärre katastrof. 

Lyssnade på radion imorse medan jag bryggde kaffe, sminkade mig och sedan åt frukost. Genom alla morgonbestyren pratades det om prinsessan Diana och hur det idag är precis tjugo år sedan hon dog. Min första tanke var att det kunde omöjligt vara tjugo år sedan, det skulle ju innebära att det är tjugo år sedan jag fyllde arton år! Kände mig plötsligt mycket gammal när jag insåg att det var precis så. Det sägs ju att ålder bara är en siffra men jag skulle säga att ålder är något betydligt mer komplicerat. När du är arton år är alla dörrar i live öppna och dina möjligheter är oändliga. Allt efter att tiden går och du gör dina olika val stängs en del av de där dörrarna och en del möjligheter försvinner. Å andra sidan öppnar erfarenhet och kunskap upp nya dörrar, kanske visste du inte ens att dessa möjligheter fanns. Jag försöker således förhålla mig praktiskt inställd till min ålder och inte gripas av allt för mycket panik över hur många år av mitt liv som redan hunnit passera. Jag vet i alla fall med säkerhet att jag inte har slarvat bort ett enda av de där åren. Jag har fyllt dem ordentligt med innehåll och upplevelser och tänker fortsätta på precis samma sätt!

På min artonårsdag

måndag 21 augusti 2017

Åter i vardagen

Det har varit mycket resande den här sommaren, en del inom Sverige och tre turer utomlands. Det har varit en alldeles fantastisk sommar men det är nästan så att jag skulle behöva semester och vila upp mig lite. På så vis är det skönt med vardagens återkomst med sina fasta rutiner och sin vanliga lunk. Att avsluta sommarlovet med en resa till Malaga var helt rätt och så himla fint. Den svenska sommaren kan ju vara lite si så där men nu återvänder vi till vardagen helt fulltankade med sol och värme.

Härliga dagar i Malaga

När vi i vintras började prata om att resa till medelhavet hade jag tänkt mig Kroatien. Barnen var däremot mycket bestämda på att vi skulle till Spanien och kallade in storasyster Anna som röstförstärkning vid familjerådet. Det var helt enkelt bara att erkänna sig besegrad och börja titta på resor till Spanien. Av flera skäl valde vi sedan Malaga vilket visade sig vara ett synnerligen bra val. Vi hyrde som sagt en lägenhet fem minuter från stranden och bodde i ett helt vanligt bostadsområde. I området fanns allt vi kunde önska och på kort avstånd fanns även allt det där som lockar en som turist. Det bästa av två världar helt enkelt. Eftersom Anna varit med och röstat om vart vi skulle fara följde hon och hennes väninna med på resan. Riktigt bra eftersom de båda har betydligt mer tålamod än mig när det gäller att ligga och sola på stranden. 

Morgonpromenad längs Örekilsälven

Väl hemma igen är det ett något annat väder som råder än vad vi hade i Malaga. Det var en kylig morgon idag vilket kändes som en passande markering för höstterminens början. Jag skjutsade tjejerna till skolan och det kändes lite märkligt ändå att nu går båda på högstadiet. Kidsen är inte några småbarn längre utan på god väg mot vuxenlivet. Efter att ha lämnat av dem vid skolan for jag vidare mot det nya huset och började dagen med en promenad med hundarna. Det nya huset ligger på en plats som jag har passerat nästan dagligen de senaste tio åren och är mig mycket välbekant. Samtidigt är det som att befinna sig på en helt ny plats eftersom jag aldrig stannat upp och tagit mig tiden att promenera och verkligen se den här platsen.

Vardagen har återkommit men det är en något förändrad vardag i och med det nya huset. En nygammal plats att lära känna och ett hem att ställa i ordning. Spännande och nytt men ändå gammalt och välbekant.

söndag 13 augusti 2017

Mitt liv någon annanstans


Alltid när jag är ute och reser funderar jag över hur det skulle vara att bo på platsen jag besöker. Det spelar inte någon roll egentligen om det är en liten småort i Sverige eller en plats någon annanstans i världen. Just nu befinner jag mig i Malaga i Spanien där familjen hyrt en lägenhet. Vi bor i ett helt vanligt bostadsområde, långt borta från turiststråken. Här är det få som pratar engelska vilket gör att jag försöker göra mig förstådd på italienska. Språken är olika men det funkar förvånansvärt bra. Människor har tålamod med min bristande språkkunskap och jag har hittills inte känt att någon blivit irriterad.


Det jag verkligen tycker om med att vara precis här är möjligheten att känna på lite hur det skulle vara att leva här. Jag handlar mat i affären om hörnet, tvättar och hänger ut tvätten genom köksfönstret som alla andra gör och vi äter middag på restauranger nära havet. Läser menyerna på spanska och försöker klura ut vad allt betyder. Försöker så långt det går att lista ut det på egen hand men ibland är det alldeles nödvändigt att googla och översätta. Fördelen med detta är att mitt ordförråd på spanska utökats rejält.



 Lagar lunch i lägenheten med frukt och grönt som jag köpt i närmaste frukt- och grönsaksaffär. Allt det där som annars är odlat långt borta är odlat på plats här vilket gör att smaken är en annan. Njuter av att äta persikor och meloner som år odlade i närheten och önskar jag hade samma tillgång till dem hemma.



Jag tar siesta om eftermiddagen som alla andra och går ut för middag först när kvällen blivit ljum och mörkret har kommit. Ett annat liv i en annan takt helt enkelt. Skulle vi bo här då hade livet givetvis varit annorlunda mot nu. Då hade vi haft skola och arbete att förhålla oss till och haft en vardag som delvis liknar den hemma. 




Fast just nu befinner vi oss i ett mellanting. På semester fast inte i en turisttillvaro med hotell. Det är en glimt av ett annat liv men helt ärligt börjar jag få hemlängtan. Det har varit många dagar på resande fot den här sommaren och få dagar hemma i det vanliga livet. Vardagslivet hemma är efterlängtat nu även om jag njuter av  ett liv i solen.

torsdag 10 augusti 2017

Den tjusigaste vintageklänningen

När det är dags för tjusiga tillställningar som bröllop då vill jag gärna passa på att vara lite extra piffig. Även om jag starkt tror på att använda både finkläder och finporslinet även till vardags så är det ändå en möjlighet att göra det där lilla extra. Redan i vintras när inbjudan till bröllopet på Irland kom började jag fundera över vad jag skulle ha på mig. Vid första titten i klädkammaren var valet givet! Jag skulle så klart ha på mig min fina femtiotalsklänning som jag köpte sist jag var i Dublin. Den är i perfekt skick trots sin ålder och är en av mina bästa vintageklänningar. Den är väldigt användbar eftersom den beroende på accessoarerna kan bli både enkel och mycket tjusig.


Jag har tränat på lite nya vintagefrisyrer men konstaterar att det är skön med säkra kort. En loop i luggen och håret uppsatt med kammar fungerar alltid och är enkelt att göra. Själva frisyren tar bara några minuter att göra. Det som är tidskrävande är att locka håret. Jag har lite dåligt tålamod med just lockar och orkar oftast inte. Lite synd eftersom lockar verkligen lyfter en vintagefrisyr.


Klänningen är ganska mörk vilket gör att den passar bra att använda på vintern. Med ljus väska och ljusa skor känns den däremot sommarfin.


Accessoarerna var en blandning av gammalt och nytt. Aftonväskan är ett loppisfynd som inte kostat många kronor. Den är en favorit eftersom den rymmer precis det en behöver ha med sig under en tillställning. Skorna köpte jag förra sommaren och hade letat länge efter dem. Jag ville ha ett par ljusa peeptoe men det visade sig vara svårt att hitta. Gillar att de passar till tjusiga tillställningar lika gärna som till jeans. Halsbandet är äkta vintage som jag fått i present av min lillasyster. Örhängena köpte jag på rea för tio kronor tidigare i år. De är i alldeles äkta plast men ändå fina.

En anledning till att jag älskar tjusiga tillställningar är inte bara själva festen utan också planeringen innan. Förväntan och planering är nästan lika stort som själva dagen i sig. Nu finns det inte fler tjusiga tillställningar i årets planering men det finns gott om tjusiga klänningar som borde få chansen att användas alltså gäller ser att planera in mer tjusighet framöver.

onsdag 9 augusti 2017

Roadtrip och bröllop

Det är nästan lite märkligt att vara hemma i Hult igen efter en vecka på resa. Det har verkligen varit en veckas resande eftersom vi befunnit oss på roadtrip på Irland och rest från plats till plats. Resan började i Dublin för fortsatt färd mot västkusten och den lilla staden Lisdoonvarna. En stad jag hittade av en slump eftersom det var omöjligt att hitta boende i Galway som jag hade tänkt från början. Jag är dock mycket glad över detta då Lisdoonvarna är en otroligt charmig liten stad ute på landet och något annat att uppleva än en större stad. Jag har ju varit många gånger på Irland men aldrig haft möjligheten att åka till västkusten och se Cliffs of Moher vilket jag länge önskat. Trots att vädret var grått och dimmigt var det helt fantastiskt att äntligen få se det dramatiska landskapet och klippväggarna.

När resan fortsatte norrut var det längs den västra kusten och sedan snett genom landet med sikte mot Belfast. Slumpen har varit en viktig faktor under resan och istället för att spendera tid i just Belfast hittade vi den mindre staden Lisburn och följde sedan krokiga vägar till den nattens boende.

Själva målet för resan var dock den lilla kuststaden Newcastle där vännerna Louise och Robby skulle gifta sig. Det var ett helt magiskt bröllop på ett slott och dessutom på en av de vackraste platserna jag har besökt. Helt säkert är det en stad jag aldrig hittat på egen hand, men nu är det en plats dit jag vill återvända. Omgivningarna var helt otroliga med vandringsleder och dessutom gott om slott och ruiner och annat spännande att upptäcka.

Bröllopet var verkligen ett minne för livet! Det var storslaget men ändå familjärt med varma tal och fina stunder. Det är onekligen något speciellt att få möjligheten att dela någons bröllopsdag och jag känner mig mycket tacksam över möjligheten. Det var en dag och en resa som har gett mig minnen för livet!

tisdag 1 augusti 2017

Sju år med VisaLiza

Idag för precis sju år sedan skrev jag det allra första inlägget här på VisaLiza. Det var både pirrigt och nervöst att trycka publicera den där första gången. I början var det fortsatt så att det kändes så stort att skriva ett inlägg och dessutom viktigt att allt blev helt perfekt. Alltså blev inläggen få och tämligen sporadiska. Med tiden insåg jag att det inte fanns så mycket att vara nervös över och att jag helt enkelt skulle skriva om det som intresserade mig. Jag lärde mig att fotografera eftersom jag ville komplettera mina ord med bilder och ganska snart blev VisaLiza en del av min vardag.

Vintage och trädgård


När jag började bloggen var tanken mest att jag skulle skriva om mina olika pysselprojekt. Just då tyckte jag det var fantastiskt roligt att måla om möbler. Med tiden har dock både mitt intresse och även bloggen förändrats. VisaLiza har blivit en blogg som till viss del är spretig och lite rörig, precis som dess författare. Det finns dock några röda trådar genom alla åren och det är vintage, trädgård och huset i Hult. VisaLiza har även blivit den plats där jag skrivit om de riktigt svåra sakerna i livet. Om fertilitetsbehandlingar och missfall, om att förlora sin förälder och om livet efter en gastric bypass. Ibland skriver jag också om de frågor som engagerar mig politiskt eftersom det som hjärtat är fullt av behöver jag också skriva om. Min målsättning är att skriva om det som gör mig glad och som är fint i livet. Ibland behöver dock även det svåra få plats eftersom det liksom glädjen är delar av vad livet består av.

Sju år har passerat sedan det där första blogginlägget och numera har jag nästan svårt att minnas hur det var att inte ha en blogg. Att inte ha en plats att skriva ner mina tankar och att dela med mig av bilder från livet. Detta trots att jag under senare tid fått allt svårare att hinna med att skriva. Det är så mycket liv i livet ibland att det känns som om allt i livet inte riktigt hinns med. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid åt att fundera över just vad som är viktigt i livet och vad jag vill att min tid skall räcka till. Jag tror att det är viktigt att ibland stanna upp och fundera över de där sakerna och inte bara låta livet fortsätta som alltid. Ibland märker en att allt är rätt precis som det är men andra gånger kan förändringar behöva göras.

Huset i Hult har genom alla år varit ett huvudtema i bloggen. Det är verkligen fint att kunna följa alla förändringar både i huset och i trädgården genom arkivet här på VisaLiza. Precis idag inleds dock en ny era i livet och även här på bloggen. Idag är det dags att säga hej till huset vid älven och med det följa en ny resa!

Huset vid älven

måndag 31 juli 2017

Juli, den längsta av månader!

Jag brukar med bestämdhet hävda att juli är längre än årets alla månader. Minst måste den vara dubbelt så lång med tanke på allt som alltid kan hinnas med under juli. När jag samlade ihop månades bilder kändes det verkligen som om flera månader passerat snarare än några veckor sedan juli inleddes.

Sörbygdsdagen i Hedekas

Juli inleddes med en alldeles perfekt sommardag i Hedekas. Solen sken, det var Sörbygdsdagen och jag var på plats tillsammans med kamraterna i Socialdemokraterna i Munkedal. Regina hade ordnat en tatueringsstudio för dagen och såg till att alla fick tjusiga gnuggistatueringar.

Retro, loppisfynd och Unga Örnar läger

Från soliga Hedekas for jag sedan söderut och hittade bland annat en alldeles ljuvlig retrodröm i Emmaboda. Dessutom gjorde jag riktigt fina loppisfynd och såg kvällshimlar som var helt fantastiska. Jag hälsade på kidsen som var på läger med Unga Örnar i Blekinge och fick möjlighet att se Norje Boke som de älskar. En hel vecka var de på läger, en oändligt lång tid för en mamma men alldeles för kort tid enligt kidsen.

Hamburgsund Pride och födelsedagskalas i Hult

Väl hemma i Hult igen var det dags för Sveriges minsta men troligen trevligaste pridefestival Hamburgsund Pride. Så många fina möten, skratt och kärlek! Dagen avslutades med ett festivaltåg genom Hamburgsund och som helhet var det verkligen en riktigt fin dag. När tjejerna äntligen var hemma igen var det dags för kalas hemma i Hult eftersom ena tösen nu blivit fjorton år. Känns lite märkligt det där att inte ens de yngsta barnen är små barn längre.

Möhipperesa till Prag

Tidigt, tidigt om morgonen 10 juli plockade jag upp min väninna Camilla i Munkedal och for sedan till Landvetter. Där mötte vi upp Sofia och sedan också Josefin och en mycket chockad Louise. Vi hade under några månader planerat att kidnappa Louise och ta med henne på en möhipperesa till Prag. Det blev verkligen en helt fantastisk resa med oförglömliga dagar i Prag. Är helt förtjust i staden och längtar verkligen efter att återvända. Det känns som att det finns mycket kvar att utforska av staden.

En vecka med influensa innebar ett betydligt lugnare tempo

Efter intensiva dagar på resa följde en dryg vecka med betydligt lägre tempo. Jag fick influensa och var mer eller mindre sängliggande i nio dagar. Attans så tråkigt att vara sjuk om sommaren! Dessutom frustrerande när en är för sjuk och trött för att ens orka med att titta på TV. Fast genom att hushålla med orken lyckades jag ändå njuta av mina rosor i trädgården, av att fika i sommarsolen och dessutom kom det finfina traderafynd på posten och det piggar onekligen upp.


Förra söndagen for jag ner till Landvetter för att hämta min namibiska syster Maggy och hennes dotter. Vi hade den fina förmånen att få rå om dem i en hel vecka här hemma i Hult. Det blev en vecka som varvades med aktivitet och utflykter men också med mycket tid att vara hemma och umgås. Det var fem år sedan de var på besök senast och mycket har hänt på den tiden. Kändes verkligen fint att de kom på besök hem till Hult efter att jag haft förmånen att kunna besöka dem i Namibia de senaste åren. Till hösten är det tolv år sedan vi träffades Maggy och jag och jag tror inte att vi riktigt förstod då vilken påverkan vår vänskap skulle ha för vår omgivning. Nu är det inte bara vi som är vänner utan nu har även våra barns och vänners liv flätats samman. Det må så vara att avståndet mellan Namibia och Sverige är långt men vad gäller vänskap är avståndet obetydligt!

Det är verkligen märkligt mycket som har hunnits med denna månad. Så otroligt många fina stunder och härliga dagar. Juli är som alltid en helt fantastisk månad oavsett vilket väder den bjuder på!

onsdag 26 juli 2017

Barns lek är gränslös

Sedan i söndags har vi besök här hemma i Hult, ett långväga besök hela vägen från Namibia. Det är min namibiska syster Maggy och hennes dotter som är här vilket onekligen är riktigt fint. Det är nästan precis fem år sedan de var här sist. Sedan dess har mina tjejer hunnit bli högstadietjejer och Maggys lilla bebis är nu en kavat sexåring. Hon pratar flera språk flytande och passar in oavsett sammanhanget. En helt fantastisk liten tjej helt enkelt! Igår hade vi bestämt att vi skulle åka och besöka min väninna Regina och hennes dotter. De båda barnen har pratat med varandra på skype tidigare men det här var första gången de skulle träffas på riktigt. Det var lite svårt att förklara för min namibiska lilla kompis att hennes svenska kompis bara kan prata svenska. Att en fyraåring i Sverige oftast bara har ett enda språk. Onekligen lite märkligt om en jämför med resten av världen.

Det som är så spännande med barn är att för en fyraåring och en sexåring behövs inte ett gemensamt språk. Leken är deras gemensamma språk och de förstod varandra alldeles utmärkt trots att de pratade sina egna språk. De lekte i flera timmar och när det var dags att åka hem frågade båda barnen när de kunde leka igen. Barn har verkligen något att lära oss vuxna tänker jag. Att hinder bara finns om vi gör dem just till hinder. Det går att umgås med någon som du inte delar språk med, visserligen kräver det lite mer kreativitet men det är fullt möjligt. Det blir också tydligt hur de där gränserna som finns i tillvaron är något som vi vuxna sätter upp och som vi sedan låter oss styras av. Om barnen själva får bestämma bryr de sig inte ett dugg om språk, kön eller etnicitet. De bryr sig istället om att leka kurragömma, leka i en lekstuga eller att måla tillsammans. Trots att de båda barnen inte talar samma språk lyckades de enas om att just leka kurragömma. Om vem som skulle räkna och vem som skulle gömma sig. De turades om i leken och hade riktigt roligt tillsammans flickan från Sverige och flickan från Namibia. När barnen sedan växer upp kommer de att bära med sig minnet av deras lek som barn och hur det är möjligt att vara vänner trots hinder. Det är två tjejer som växer upp med en djupare insikt om världen än många vuxna!

Lekstugelek behöver inte något språk, leken är sitt eget språk!

tisdag 25 juli 2017

En fladdrig läsare med böcker överallt

Sedan jag lärde mig att läsa har det hört till mina favoritsysselsättningar i livet. Det och att själv skriva och brodera ut berättelser som annars bara skulle ha funnits i mitt huvud. Jag har alltid en bok med mig så länge som jag har en tillräckligt stor väska. Skulle så inte vara fallet lyssnar jag helt enkelt på en ljudbok. Detta har resulterat i att det i stort sett alltid ligger någon bok i handskfacket på min bil, minst två vid sängen, en i handväskan jag oftast använder samt ytterligare några utspridda över huset. Tror det till och med kan tänkas ligga en i växthuset.

När jag råkar befinna mig där boken är då läser jag den men när jag är där en annan bok är då läser jag den istället. På så vis läser jag alltid flera böcker samtidigt. Sen har ju böcker den där tendensen att efter ett tag verkligen fånga ens intresse och då tar jag helt enkelt med mig just den boken överallt tills dess den är slut. Inte ett särskilt effektivt sätt att läsa, men det har alltid varit så jag gör. Jag har genom åren försökt att vara en mindre fladdrig läsare men inte lyckats med den uppgiften! Det finns dock en stor fördel i att läsa flera böcker samtidigt. När en berättelse blir för tung och en kanske inte orkar med att ta in allt det svåra den handlar om. Då är det bara att förflytta sig lite i huset och läsa boken som ligger på en annan plats. När jag sedan känner mig mer lätt om hjärtat då är det bara att plocka upp boken igen och fortsätta läsa.


Försökte mig på att ta en bild på lite böcker för att illustrera det här inlägget med. Det tog dock ganska länge innan jag lyckades eftersom Ida och Ebba ville ha uppmärksamhet. Hur jag än försökte lägga upp mina böcker skulle de vara antingen på eller framför böckerna. Det där stämmer också ganska bra med när jag försöker läsa här hemma. Det är inte helt ovanligt att båda hundarna absolut skall sitta i knät precis när jag ska läsa.


Typen av böcker jag läser har varierat genom åren. Som tonåring läste jag nästan bara fantasy och science fiction. På senare år har jag nästan helt slutat läsa den typen av böcker. En tid snöade jag helt in på historiska dramer och under en annan tid läste jag enbart biografier. Just nu tycker jag om att läsa böcker om alldeles vanliga människor som lever tämligen vanliga liv. Tycker om det där när en kan känna igen sig och relatera till det som händer i berättelsen. De där böckerna har en tendens att vara de som stannar kvar längst i mitt sinne. Som kan få mig att stanna upp och tänka till flera veckor senare när jag själv befinner mig i en liknande situation.

Läsningen är för mig inte bara något jag gör, det är en del av hur jag är. Många böcker som jag läst ser jag nästan som gamla vänner och kan längta efter att läsa dem igen. Förvisso blir bokens resultat alltid detsamma men upplevelsen varierar från gång till gång beroende på min egen sinnesstämning. Vid omläsning av böcker upptäcker jag dessutom alltid nya detaljer vilket ger en fördjupad känsla för boken. Alltså precis som när en träffar sina gamla vänner ofta. Varje möte gör vänskapen lite djupare.

måndag 24 juli 2017

I rosornas tid

Nu blommar rosenträdgården här hemma i Hult och då finns det ingen plats där jag hellre vill vara. Kan sitta i timmar och bara njuta av allt det vackra som finns där just nu. Det gäller ju att passa på att njuta i stunden eftersom rosorna snart blommat över.

New Dawn

För fem år sedan gjordes det första spadtaget till rosenträdgården vilket nästan är lite svårt att tro med tanke på hur den har vuxit upp. Nu täcker rosorna snart både tak och väggar och vill vi sitta i solen och fika kommer vi få söka oss en annan plats om något år eller så.

Rosenträdgården sett från balkongen
 De gula blommorna hör till honungsrosen och de röda är rosen Flammentanz. Det är två sorter som tar för sig och breder ut sig helt fantastiskt. När de blommar är de helt spektakulära. Däremot blommar de bara under en period vilket är lite synd då väggar och tak inte blommar hela säsongen.

Flammentanz
 Jag har planterat två andra röda rosor i rosenträdgården med förhoppningen om att de skall breda ut sig och ta plats när Flammentanzen blommat över. Dessvärre verkar ingen av dem trivas så kanske får jag tänka om.

Rosa Helenae
 Visst är det fint att se hur rosen har täckt både tak och väggar. Det är bara fyra år sedan denna rosen planterades men den trivs onekligen bra där den är!


Om sommaren brukar vi äta dagens måltider i rosenträdgården men den här sommaren har hittills bjudit på få möjligheter. När det i förra veckan var ljuvligt väder såg vi därför till att duka upp en ordentlig sommarbrunch för att verkligen kunna sitta länge och bara njuta av solen och av rosorna. Brunchen var inte så tokig den heller även om den kom på andra plats i förhållande till sol och rosor.

Några av de rosor som hittills blommat och fortfarande blommar
Min rosenträdgård är verkligen en fantastisk plats på jorden. Det är i stort sett omöjligt att inte må gott när en sitter där i trädgården omgiven av allt det vackra!

lördag 22 juli 2017

Retrodröm i Emmaboda

Sommaren är verkligen en tid för utflykter och för upptäcksresande. En möjlighet att upptäcka nya platser men också att återse gamla. I sommar har jag hittat gott om just nya platser men jag hoppas att de kommer bli till platser att återvända till. En ställe som verkligen gör det värt det långa resan från Hult är Konditori Fenix i Emmaboda. Det är verkligen en riktig retrodröm! Att kliva in genom dörrarna är nästan som att göra en tidsresa. Inredningen är både genomtänkt och lekfull samtidigt som det är riktigt mysigt.


Vad sägs om den här utsikten till lunchen?


Jag hade turen att vara helt ensam i konditoriet när jag kom dit. Vilken tur att jag passade på att fotografera medan jag väntade på att kaffet skulle svalna lite. Det tog nämligen inte lång stund innan konditoriet var helt fullt med folk.


Den där gröna kobra telefonen fick mig att bli smått barndomsnostalgisk! Vi hade en sådan i mitt barndomshem i början på 80-talet. Den var min favorit eftersom den hade jättelång sladd vilket gjorde att jag slapp sitta still och prata i telefon.


En cykel på väggen, varför inte!?


Hela konditoriet är fullt av fina små minnessaker och detaljer. Tror egentligen att det skulle behövas många besök för att verkligen upptäcka allt!


Konstaterar att mycket onekligen var finare förr!


Det där golvet är skapar verkligen den rätta känslan.


Konditoriet består av flera små rum. I det första finns disken med allt gott att välja mellan. Förutom att det är ett otroligt mysigt ställe var det också riktigt bra fika. Onekligen en bra kombination!


Största problemet i min mening var att det helt enkelt fanns för mycket gott att välja mellan.


Det fanns även ett rum med inredning från 70-talet men jag missade att fotografera det innan konditoriet blev fullt av folk. Inte helt enkelt att fotografera när i stort sett alla bord är upptagna. Nåväl det ger mig ju en anledning till att återvända till Konditori Fenix och även uppleva 70-talet!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...