Något som varit utmärkande för min resa både till Sydafrika och till Namibia är att där är ett slående vackert landskap. Ett sådant där landskap där en faktiskt måste stanna upp och bara stå still för att helt kunna ta in vyernas skönhet. Om jag hade rest som turist då tror jag att de där vyerna varit det största intrycket jag hade haft med mig hem. Då hade mina tankar vilat i vackra bilder.
Som här där vi stannade till en stund på vägen utanför Kapstaden på vår väg till Godahoppsudden.
Eller kanske den ändlöst långa stranden i Swakopmund. En strand där öken och hav möter varandra. Den där öknen har jag förälskat mig i, finns nog få landskap som är vackrare än just ett ökenlandskap.
Fast de intrycken jag har starkast med mig är de som handlar om fattigdomen i kåkstaden Langa. Att se hur människors vardag ser ut där är allt annat än enkelt. Samtidigt finns det otroligt mycket bra arbete som görs av olika organisationer som ger hopp om framtiden.
Den informella bostättningen i Swakopmund finns också med i mina tankar. Har tänkt mycket på människorna där särskilt sedan det blåste upp till storm i lördags. En storm i öknen gör att det är sand överallt. Även för den som har ett ordentligt byggt hus tampas med all den där sanden som letar sig in överallt. För den som bor i ett kartongskjul är det dock helt omöjligt att värja sig.
Så en del av mig skulle önska att det varit möjligt att bara ta in det vackra och ha med de fina bilderna hem. Samtidigt är det de svåra intrycken som jag är mest tacksam över. Allt det där svåra är själva grejen med att ha varit iväg. Det ger perspektiv på den egna tillvaron men också på hur viktigt det är att engagera sig och vara delaktig i att skapa förändring i världen.
1 kommentar:
Lika sagolikt vackert som de första bilderna är, lika otroligt sorgliga är de sista. Svårt att ta in att folk här och nu i denna stund lever under sådana förhållanden
Skicka en kommentar