måndag 27 februari 2017

Jag vet vem trollet är!

Vart en än vänder sig på nätet finns de otrevliga kommentarerna där. Om en butik gör reklam för något finns det genast ett gäng kommentatörer som har åsikter. Somliga helt oskylda medan andra både hätska och hatiska. De flesta kommentarsfält har en tendens att fullkomligt spåra ur med påhopp och andra otrevligheter. Det spelar inte så stor roll vilket ämnet är, allt tycks vara en anledning att sprida hat omkring sig. Förr var det möjligt att vara helt anonym när en kommenterade men så är oftast inte fallet idag. Allt som oftast sker kommenterandet på Facebook alternativt att den som kommenterar måste vara inloggad med Facebook. Det innebär att alla dina vänner och egentligen hela världen har möjlighet att se vad som kommenteras.

Det är lätt att förlora hoppet om mänskligheten när en läser de där kommentarsfälten. Hur kan det ens vara möjligt att hata så mycket? Trots det väljer jag ganska ofta att läsa kommentarer. Tänker att det är bättre att veta hur det är än att blunda för verkligheten. Det är lätt hänt att en befinner sig i en filterbubbla och tror att det är den enda sanna verkligheten. Jag funderar ganska ofta över människorna bakom kommentarerna. Vilka är de och hur tänker de när de väljer att kommentera? Så plötsligt i ett kommentarsfält får jag syn på ett namn och en profilbild jag känner igen. Någon som jag känner, någon som jag så länge som jag känt hen sett som en klok och vettig människa. Läser kommentarerna som hen skriver och inser att jag känner ett troll. En person som jag känner är en av alla de där människorna som vräker ur sig otrevligheter och hatiska kommentarer. Jag skulle kunna fråga personen hur hen tänker men är nog lite rädd för svaret. Är det så enkelt att det är lätt hänt att ord blir hårdare när de är skrivna än när de sägs ansikte mot ansikte. Eller är det så att även den som på ytan verkar vettig kan vara helt uppfylld av hat?

Vad får någon att välja att skriva hatiska kommentarer på sociala medier?

söndag 26 februari 2017

Vid den här tiden varje år

En fördel med att ha bloggat under många år är att jag har ett fantastiskt arkiv med samlade funderingar och betraktelser. En del är ögonblicksbilder från mitt liv, från trädgården, från resor och annat som varit aktuellt precis där och då. Andra inlägg handlar om sådant som jag tycker och tänker och vill dela med mig av till världen. En blandad kompott av det som rör sig i mitt huvud således. Det som är lite intressant är att det finns en del som är återkommande. Då menar jag inte återkommande teman utan snarare återkommande innehåll i mina inlägg. Varje år vid den här tiden skriver jag om hur jag åter har insett hur mycket jag påverkas av att det är mörkt och kallt och hur jag borde skaffa mig en plan för att hantera det till nästa år. Det här året hade jag faktiskt en plan som gick ut på att åka till Sydafrika i början av februari. Av olika skäl fick jag tänka om och det blev inte någon resa dit den här månaden. Att ha en plan var dock ett stort steg framåt tänker jag.

Något som jag också skriver inlägg om vid den här tiden varje år är hur jag älskar våren och min trädgård. Om mina planer för den här säsongen och vilken fantastisk plats jag råkar bo på. Varje år drabbas jag av en innerlig längtan efter att ta nästa steg i lantlivet och utöka djurskaran i Hult till att även omfatta höns. Längre fram på säsongen brukar jag inse att jag inte hinner bygga något hönshus i år heller, men vid den här tiden är drömmen ytterst levande. Så när jag tog med mig min kaffekopp ut i trädgården idag började jag åter stega upp vart hönshuset skulle byggas. Solen sken och fåglarna kvittrade och livet kändes så där fantastiskt som det bara gör när en befinner sig i en solig vårträdgård.

När jag gick in sökte jag lite här på bloggen om mina tidigare planer för hönsen. Det är ju dumt att uppfinna hjulet flera gånger tänker jag. Då upptäcker jag min egen vana att vid den här tiden ständigt längta och skriva om att skaffa höns. Nåväl i år är kanske året då jag bygger mig ett hönshus!

Härliga frigående höns hos min väninna på Gadderöd gård

lördag 25 februari 2017

Gammal kärlek rostar...

Jag har en förkärlek får sådant som är rostigt och fyller gärna min trädgård med rostigheter. Min älskade rosenträdgård är byggd med rostig armeringsmatta vilket är en fin kontrast till de vackra rosorna. Det är något särskilt med den där kontrasten mellan det som grönskar och det som rostar. Särskilt fint blir det att plantera i gamla rostiga konservburkar och placera ut dem i trädgården. Det är en riktigt fiffig form av återbruk eftersom det i de flesta hem plockas hem konservburkar varje månad. Jag sparar alla lite större konservburkarna här hemma eftersom de blir bra krukor. En del av de mindre sparas också, särskilt för att klä i papper och använda som krukor när jag ska ge bort blommor. När konservburkarna diskats ur ställer jag ut dem för att rosta. Jag har en undangömd plats i trädgården där mina blivande krukor står på rostning. Efter några månader då de utsatts för väder och vind blir de vackert rostiga och redo att använda till sommarsäsongen. Viktigt bara att göra några hål i bottnen så vattnet kan rinna ut. En stor fördel med konservkrukorna är att det inte gör något om en skulle råka glömma ställa undan dem när säsongen är slut. Till skillnad från lerkrukor är de inte känsliga för minusgrader. Till sist har krukans botten en tendens att rosta sönder men även då är de användbara i trädgården. Genom att använda krukorna utan botten blir det möjligt att skapa spännande arrangemang i planteringarna.

Rost och grönska i fin kombination

fredag 24 februari 2017

En otålig odlares väntan

I måndags sådde jag äntligen årets första fröer och med det inleddes en otålig väntan. Jag vet att det tar tid för ett frö att gro så pass mycket att det syns ovan jord. Trots det kan jag inte låta bli att titta flera gånger om dagen för att se om det går att se något. Jag är onekligen en otålig odlare som längtar efter konkreta bevis på att odlingssäsongen är i gång.

Nyskördade tomater intill växthuset
 Jag längtar efter allt odlandet innebär, inte bara att kunna skörda utan också att arbeta. Trädgårdsarbetet är konkret och tydligt vilket jag uppskattar i ett liv där mycket är abstrakt. Jag tycker om lugnet i arbetet i trädgården. Att höra fåglarna i skogen samtidigt som jag gräver eller vattnar i mina odlingslådor. Älskar att sitta i växthuset och lyssna på regnet och titta ut över odlingarna. Jag är normalt sett otålig och blir snabbt rastlös, men i växthuset och vid odlingarna gäller andra regler. Där är jag absolut närvarande i nuet.

Solvarma nyskördade tomater

Den del av året då det är möjligt att odla och skörda då känner jag mig rik. Det känns som en fantastisk förmån att äta det jag själv har odlat. Att kunna skörda frukterna av mitt eget arbete och säkert veta hur maten har odlats. Alla mina tomatfröer är ju sådana jag själv tagit vara på år efter år vilket gör att jag även har kontroll över nästa säsong. Jag kommer aldrig bli rik av att odla men det skänker mig en känsla av rikedom och det är något alldeles särskilt.

torsdag 23 februari 2017

Att förlora sig själv

De senaste dryga två åren har varit något av det värsta i mitt liv. Förvisso har det varit år då det hänt otroligt mycket bra saker men detta har överskuggats av de många sorgerna. På kort tid förlorade jag två nära anhöriga, jag genomgick IVF, fick tre missfall inom loppet av ett år och blev dessutom sjuk. Mitt sätt att hantera allt detta var att öka tempot, att göra mer och mer för att helt enkelt inte ha tid att tänka och känna. Att ta in allt var för svårt och allt för mycket att mäkta med. Under en kort tid är det kanske möjligt att hantera svårigheter genom att inte hantera dem men i det långa loppet fungerar det inte. För mig resulterade det i att jag helt förlorade mig själv. Jag visste helt enkelt inte vem jag var längre, vad jag tyckte om eller vad jag ville med mitt liv. 

När hela ditt inre är i uppror blir dina val och hur du agerar därefter. Inte särskilt genomtänkt eller välgrundat och kanske helt i motsats till hur du brukar agera. Det kommer dessutom förr eller senare leda fram till den punkten då det inte fungerar att fortsätta öka tempot. Med några månaders distans till allt som skett och hur jag valde att hantera det blir det smärtsamt tydligt hur jag förlorade mig själv helt. Hur jag tappade intresse för det som tidigare har varit viktigt för mig. Det kom till och med att påverka mina allra närmaste relationer. När en inte orkar med det egna jaget är det svårt att vara uppmärksam och tillgänglig för människorna i ens närhet. När en inte hanterar sina egna känslor blir det dessutom svårt att tolka andra människor. Risken för feltolkningar är uppenbar och det öppnar upp för än mer av det svåra. När en bara pratar utan att lyssna till svaren blir kommunikationen sällan helt bra.

Att se tillbaka och se sig själv agera som en främmande människa är märkligt. Så mycket som jag skulle vilja gå tillbaka och rätta till men att gå bakåt är inte möjligt. Den enda vägen är som alltid framåt, nu med skillnaden att det finns en ny insikt. En insikt om att jag åter har hittat mig själv.





tisdag 21 februari 2017

Vad ska jag ha på mig?

Jag har en tämligen välfylld klädkammare här hemma i Hult och råkar sällan ut för problemet att inte ha någonting att ha på mig. Oavsett vilken typ av tillställning jag ska på så finns det jag behöver i min klädkammare. Mitt problem är snarare det att jag glömmer bort vad jag har och istället för att hitta nya kombinationer har jag ofta köpt nytt. Sedan jag beslutade mig för att sluta köpa nytillverkade kläder försöker jag bli bättre på att använda det jag har på nya sätt.

En av mina absoluta favoritklänningar. Med en stickad tröja har den även funkat till vardags
Även om jag lever efter devisen att livet är för kort för att gå klädd i tråkiga kläder så känns en del plagg lite för mycket. De där riktigt tjusiga klänningarna kan vara svåra att ha till vardags, men många gånger går det att kombinera en klänning med en kofta och få den att kännas mindre uppklädd.

Diortröja som är ett riktigt loppisfynd och en kavaj jag fått ta över från en väninna

Min klädkammare rymmer många fina loppisfynd och jag fotar gärna och visar upp på bloggen. Jag tycker att det är otroligt inspirerande att se allt fint som andra hittar och det sporrar även mig att göra nya fynd.

Blandade outfitbilder till både vardag och fest. Me, myself and I helt enkelt!

Just för att komma tillrätta med problemet att jag glömmer bort vad jag har eller hur jag har kombinerat det jag har tar jag ofta outfitbilder. En del för att lägga upp på bloggen eller på Instagram, men oftast för min egen skull. För att komma ihåg kombinationer som har varit särskilt fina. Tittar ofta igenom bilderna när jag planerar vad jag ska ha på mig till ett särskilt tillfälle eller bara inför nästa dag. Alltid skönt att vakna på morgonen och redan ha en plan för kläder, smink och hår och slippa stressa med att komma på något om morgonen. Då är risken stor att en upplever känslan av att ha en garderob full med kläder men ingenting att ta på sig.

Sommaroutfits

Särskilt bra är min outfitbildbank när det är dags att växla mellan säsongerna. Tittar ofta och tänker: ja just det så brukar jag ju göra! Under vintern blir det lätt lite tråkigt eftersom jag växlar mellan mina två par vinterkängor, de med klack och de utan klack. Avgörande för vilka som väljs är helt enkelt hur vädret är och om det ens är möjligt att ha klackar på sig. Under resterande del av året är det betydligt enklare att variera skorna vilket jag gärna gör. Vackra kläder och skor gör mig på gott humör. Det är faktiskt så att en riktigt fin outfit kan pigga upp en i övrigt tråkig dag. Det är dessutom en bra utmaning att försöka använda det som redan finns i klädkammaren och kombinera på nya sätt. Det kan få även sådant som en tröttnat på att kännas roligt att använda igen.

måndag 20 februari 2017

Första sådden

Sedan länge har jag haft den här dagen markerad i min kalender. Den här måndagen fanns det nämligen några timmar till övers som noga intecknats för att göra årets första sådd. Till skillnad mot tidigare år sådde jag inte allt på en gång. Även om det är mycket som skall förkultiveras behöver inte allt sås samtidigt. Dels behöver olika plantor olika lång tid på sig och dessutom blir det tämligen lätt ett övermäktigt projekt att så allt på en gång.

Rönnspirea i min trädgård

Innan jag tog tag i projektet att så tog jag ett varv i trädgården. Det var en grå februarieftermiddag som dessutom bjöd på lite duggregn. Det var inte särskilt kallt vilket gjorde det behagligt att gå runt bland mina odlingslådor samt att titta till växthuset. När det var dags att åter gå in upptäckte jag att trädgården faktiskt har börjat grönska. Rönnspirean är i år precis som alla andra år det första att åter vakna till liv. Onekligen passande att påbörja årets odlingar samma dag som jag upptäcker att trädgården vaknar upp.

Gurka från en annan säsong

Jag lär mig lite mer från år till år och det gör arbetet lättare för varje säsong. I förra veckan köpte jag ett miniväxthus som nu står i biblioteket. Egentligen är det avsett för en balkong men jag köpte ett redan förra året för att få bättre ordning bland mina plantor. Istället för att fylla upp alla fönster i huset i Hult har jag nu allt samlat på höjden i två växthus i biblioteket. Betydligt enklare att hantera än det kaos det tidigare var.

Årets sådd är inte särskilt spännande än så länge, men snart kommer det att spira likt tidigare säsonger.

Nu återstår bara väntan och förväntan, älskar att se när det första gröna tittar upp. Det är verkligen smått fantastiskt att kunna starta odlingen långt innan det är varmt nog ute. Om våren skulle dröja gör det inte något eftersom det redan gror och grönskar i mitt bibliotek.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...