fredag 9 december 2016

Debut som pinuppa!

I början av oktober for jag från en studiekoferens i Stockholm till en fotografering i Göteborg. Jag hade fått äran att bli en av Pinup akademins kalenderflickor. Varje år ger de ut en kalender till förmån för bröstcancerfonden och i år är jag en av dem som fått förmånen att vara med. För mig är det en seger på så många sätt att vara med. Dels för att Pinup akademin gör en kalender som är kroppspositiv med fokus på att varje kvinna är fantastisk men dels också för min egen resa. Jag trodde aldrig att jag skulle ha självförtroende nog att ställa upp för en fotografering som pinuppa. Idag känner jag mig trygg med mig själv även om det har varit en lång väg dit. Dagens ideal är alldeles galna och så många framförallt unga kvinnor går genom livet med en känsla av att de inte duger. Just därför tycker jag att Pinup akademins kalender är helt fantastisk. Den bejakar att det finns inte några skönhetsideal bara skönheter. Det är en kroppspositivistisk kalender helt utan manlig blick. Den helt fantastiska fotografen är Jana Mäkinen. Dessutom går all vinst från kalendern till bröstcancerfonden. Skulle säga att det svåraste med att bli pinuppa var att komma på ett bra artistnamn. Funderade länge och väl innan jag insåg det självklara namnet Miss Penny Lane. Självklart eftersom Penny Lane är en av mina favoritrosor i min rosenträdgård. Otroligt vacker och alldeles unik, precis som varje pinuppa!

Den som är intresserad av att beställa kalendern gör det enklast via Pinup Akademin. De kostar 120 kronor med en fraktkostnad på 30 kronor.

You can call me Miss Penny Lane!

torsdag 8 december 2016

Jag vill skratta mer!

När året nästan är slut känns det naturligt att blicka framåt. Känner mig nyfiken inför vad 2017 har att erbjuda. Detta trots, eller kanske just på grund av att de senaste två åren varit tunga. Tänker att 2017 vill jag ha anledning att skratta mer. Inte bara ett litet skratt så där i förbifarten. Jag vill skratta bubblande av glädje. Ett sådant där skratt som inte går att hejda!

Elvis får mig alltid på gott humör

Fast hur det än är med livet i stort finns det alltid tillfällen till skratt. Jobbar hårt på att se allt det positiva som sker även när livet är tungt. Jag kan ju faktiskt välja vad jag vill ge mest uppmärksamhet, det positiva eller det negativa. Att helt enkelt välja att vara glad är ju inte något som en bara kan göra. Däremot kan jag planera in sådant som jag vet gör mig glad. Som tid för min trädgård och tid för att fotografera.

Jag på Viskadalens folkhögskola i våras när jag pratade om sociala medier

Konstaterar när jag tittar igenom årets alla bilder så är det när jag föreläser eller håller kurs som jag trivs som allra bäst. Gillar utmaningen det ger och alla dessa fantastiska människor det gett mig möjligheten att möta. Mer av sånt och mindre av möten där människor mest bevakar sina egna positioner.

Från i somras när Regina skulle ta en bild på mig där jag skulle vara arg
Känner att jag det sista har sörjt så det räcker för en livstid. Har till och med skämts för att jag så att säga inte riktigt lyckas rycka upp mig och bli som förut. Fast det är ju så det fungerar med sorg, det är inte bara att gå vidare alla gånger. Fast helt utan förvarning kommer den där dagen då en känner att nu vill jag skratta mer. Nu vill jag göra det som är roligt och konstaterar att de lätta dagarna är fler än de svåra.

onsdag 7 december 2016

Nostalgiskor

Jag har gått igenom alla mina skor i min klädkammaren och arbetsrummet. Många av skorna har tillkommit under senare år men många har funnits med under lång tid. Får syn på ett par gamla favoriter som jag inte använt på länge och undrar varför. De var verkligen ett favoritpar under lång tid och jag har haft fantastiskt roligt i dem. Tänker att just alla de där minnena som är kopplade till skorna är minst lika viktiga som själva skorna. När jag köpte skorna 1997 var jag 18 år och precis på väg att kliva ut i vuxenlivet. Jag visste inte riktigt vart livet skulle bära mig men jag var helt säker på att jag ville inte ha tråkigt och att jag inte ville vänta. Ville att det spännande vuxenlivet skulle börja med en gång! Nu är jag 37 år och befinner mig mitt i det där vuxenlivet som jag längtade efter så. Konstaterar att mycket är samma som då när jag började trippa runt i dessa skor. Det där med skor är ju fortfarande en passion och jag vill fortfarande förändra världen. Mycket av livet är också förändrat. De senaste två åren har varit allt annat än enkla men inser att jag är nöjd över tillvaron och känner att jag trots allt uppfyllt de drömmar jag hade om hur mitt liv som vuxen skulle bli.

Det gör det lite spännande att blicka framåt och fundera över vart livet har tagit mig om ytterligare 19 år. Då kommer jag att vara 56 år och verkligen befinna mig mitt i livet. Är onekligen nyfiken på vad jag gör då och vilka människor jag korsat väg med för att komma dit. Med blicken i backspegeln vågar jag inte ens gissa. Tänker att jag kommer dit tids nog. Under tiden skall jag plocka fram mina nostalgiskor och ställa dem längst fram. De där skorna gör mig glad och påminner om en tid med så många löften.

Inte vintage men med tanke på att de är från 90-talet får de nog räknas som retro!

tisdag 6 december 2016

Vintagemisstag

Jag älskar vintagekläder och brukar, i alla fall enligt mig själv ha blick för vad som funkar och inte. Det visar sig dock att även solen har sina fläckar och ibland blir det inte riktigt som jag har tänkt mig. Hittade en fin blå vintageklänning med blommor på loppis i somras och föll för det fina mönstret. Fina färger och en riktigt fint klänning. Om det inte vore för att den är alldeles outhärdlig att ha på sig. Syntetmaterial och värme fungerar nästan aldrig bra ihop. Det gäller därför att undvika att ha syntetklänningar på sommaren. Den här klänningen var värre än allt annat. När Anna och jag skulle fotografera outfiten blev det inte en enda bra bild. Det syns på varenda bild hur jag vantrivs och helst bara vill ta av mig den hemska klänningen. Höll tummarna för att den skulle gå bättre att använda till vintern när det är kallt. Så brukar det ju vara, men inte den här gången. Klänningen är verkligen helt fruktansvärt otrevlig att ha på sig och jag förstår att den är i perfekt skick. Det kan inte finnas en människa som står ut med att ha den på. Alltså hänger den som prydnad på klädstången i mitt arbetsrum. Tänkte först tanken att sälja den vidare, men konstaterar att det vore inte snällt att låta någon annan vantrivas.

Klänningen må vara fin men är verkligen hemsk att ha på sig!

Julförtjusning och förväntan

I vanliga fall brukar jag ta in granen någon eller några dagar innan julafton. I år känns det dock som om jag inte kan vänta längre. Det är ju trots allt redan tredje advent till helgen och då borde en väl kunna ta in sin gran. Har försökt få med barnen på mina planer men konstaterar att även de yngsta nu blivit så stora att de har släppt taget lite om julen som magisk. Själv blir jag nog aldrig för gammal när det gäller just julen. Jag känner ständigt en barnslig förtjusning inför julmusik, gran och pepparkakor. Konstaterar att jag kanske är lite väl förtjust med tanke på att jag med åren har samlat på mig tillräckligt med pynt för att klä minst tre granar. Lösningen skulle ju kunna vara att resa ut lite bland pyntet, men det känns onekligen som en lite tråkig lösning. Min lösning har därför varit att ha två granar, en uppe och en nere. I år funderar jag istället på vart jag ska kunna få plats med en tredje gran. Kanske behövs det en gran till matrummet! Det är ju när en tänker på det ganska självklart att ett matrum behöver en alldeles egen gran precis som vardagsrummet och hallen på övervåningen. Några adventsgranar har det däremot inte blivit i år, måste kanske åtgärda det också. Mer granar åt folket helt enkelt!

Förra årets fina julgran

måndag 5 december 2016

Livet i ett renoveringsobjekt

På lördag är det äntligen dags för invigningsfest i det nya köket här i Hult. Fortfarande lite småfix kvar men det skall nog hinna bli klart till helgen. Just nu fullkomligt bubblar jag av renoveringsplaner och känner att det finns ingen gräns för vad som kan orkas med. Nu när köket, husets själ och hjärta är klart då känns det som om huset nästan är färdigt.

Mitt arbetsrum, här tillbringas många timmar varje vecka

Nu är nog köket favoritrummet i huset men innan dess var det mitt älskade arbetsrum som blev klart precis i början av året. Det är otroligt skönt att ha ett helt rum som är mitt, bara mitt och som jag kan stänga dörren till. Inte ens katterna får lov att komma och gå som de vill i mitt eget rum.

Uterummet med utsikt över både rosenträdgården och växthuset

Bit efter bit faller på plats och det är verkligen så att slutet av alla renoveringar närmar sig. Nästan lite obegripligt eftersom huset i Hult befunnit sig i ständig renovering sedan tolv år tillbaka. Med tiden är det lätt att drabbas av vanmakt och känna det som att ingenting händer. Då är det bra att jag har dokumenterat hela processen från dag ett och kan gå tillbaka och titta. När en ser allt jobb som faktiskt gjorts då är det smått överväldigande.

Blommor plockade längs vägen. I pappas vas och på farmors hallbord

I och med att mer av huset blivit klart är det faktiskt möjligt att inreda på riktigt. Tidigare har sakerna mest flyttats från rum till rum beroende på vad som skulle renoveras. 

Köket så som det såg ut tidigare
En del av att leva i ett renoveringsobjekt handlar om att lära sig att helt enkelt inte se allt som måste göras. Att njuta av det som är gjort, fokusera på det nuvarande projektet och samtidigt komma ihåg att leva. Livet pågår ju faktiskt hela tiden och då kan en inte ständigt renovera. Förvisso är det alldeles nödvändigt att ha en långsiktig plan när det gäller huset men ibland behöver en pausa. Ibland är det viktigare att ta en promenad med hundarna och plocka lite blommor längs vägen och inte låta sig få dåligt samvete av det.

söndag 4 december 2016

Veckans avsnitt

Missa inte veckans avsnitt av CamiLiza Podd. Den här veckan pratar vi om kläder och hur svårt det kan vara att hitta rätt bland alla valmöjligheter. Dessutom pratar vi lite om min utmaning att inte köpa nytillverkade kläder under det kommande året. Det är ett avsnitt om konsumtion, kläder och tankar kring hur en basgarderob ska vara. In och lyssna och glöm inte att gilla vår sida på Facebook också.