tisdag 25 april 2017

Längtan efter sol och hatt

Jag längtar intensivt efter en riktig vår med strålande sol och möjligheten att arbeta i trädgården hela dagen.Jag längtar så efter dagar som börjar med en kopp kaffe i min rosenträdgård och avslutas med en kopp te på samma plats. Jag längtar efter att behöva använda min trädgårdshatt när jag gräver i mina odlingslådor. Jag har ju på senare år lärt mig det där med att använda hatt och konstaterar att det onekligen är praktiskt. Just när en arbetar i trädgården ger hatten skydd mot solen och lite välbehövd skugga. En känner sig alltid lite extra tjusig i hatt, lite som om hatten förvandlar en till en stjärna från svunna tider. Förvisso använder jag hatt året om, men det är något alldeles särskilt att gå på trädgårdskalas om sommaren och ha på sig en hatt. Alltså tittar jag ut genom mitt fönster i mitt arbetsrum och försöker tänka bort snön och väljer att bara se det som faktiskt grönskar. Jag vrider upp termostaten på elementet och låtsas att huset är varmt och skönt på grund av att det är varmt och skönt ute. Jag höjer volymen på musiken för att inte höra vinden som viner runt husknutarna. Så tänker jag att enligt kalendern är det vår, till helgen är det Valborg och då borde jag vistas i min trädgård och ha på mig en hatt!

Inga och jag på trädgårdsfest hemma hos väninnan Sophie. En vår då det faktiskt var varmt om våren!

torsdag 20 april 2017

Glittrande galaklänning

Tiden har ju egentligen alltid precis samma hastighet men ibland känns det onekligen inte så. Det har redan hunnit gå drygt en vecka sedan Regina och jag var på kongress i Göteborg följt av en tjusig kongressfest. Är det kongressfest då måste en ju givetvis vara riktigt, riktigt tjusig och det såg vi givetvis till att vara. I höstas fyndade jag en alldeles fantastisk galaklänning från 70-talet på en vintagemarknad och nu kom den äntligen till användning. Hel ärligt var jag in i det sista lite tveksam till om den kanske var lite för mycket, men konstaterade att för mig stämmer inte "less is more" utan jag går nog oftast efter devisen att "more is more" I alla fall när det gäller tjusiga klänningar, skor och väskor. Den lilla svarta med ett par svarta skor är förvisso fint, men inte riktigt min grej när det skall vara tjusig tillställning.

Väska, klackar och klänning i väntan på fest

Fast ett svart fodral med guldprickar och guldknappar tog lite tid att vänja sig vid skall erkännas. Med rätt höjd på klackarna kändes dock klänningen helt perfekt. Det är ju inte helt enkelt detta med långklänning när en är kort. Till denna outfit hade jag dessutom en liten guldhandväska som jag fyndat på en loppis för tjugo kronor. Med tanke på att klänningen kostade mig 100 kronor så var detta en synnerligen prisvärd galaoutfit.

Klänningen är tjusig, men lägg märke även till det tjusiga golvet!

Jag skall erkänna att jag kände mig som en filmstjärna från 40-talet i den här klänningen och jag ser fram emot fler tillfällen att kunna använda den. Dessvärre missade jag att få till en närbild på håret. Jag gjorde en enkel frisyr med en loop i luggen och guldkammar på sidorna. Enkel att göra och ger ett riktigt fint resultat. Roligt också att kunna låta guldet återkomma även i frisyren. Det svarta halsbandet är vintage även det och ett av mina favoriter.

Jag, Regina och Petra på kongressfesten i Göteborg

Så här tjusiga var vi på festen Regina, Petra och jag. Missade dessvärre att ta kort på Petras fantastiska klänning som även den var från 70-talet och gärna hade fått bo i min klädkammare. Klänningen alltså, inte Petra givetvis.

söndag 16 april 2017

Blåbärscupcake

Att fika är i min mening en av livets bästa sysselsättningar. Att sitta ner i lugn och ro tillsammans med trevligt sällskap, varmt kaffe och något gott till är verkligen livskvalitet. Om kaffet serveras i kopp smakar det märkligt nog bättre än i mugg hävdar jag med bestämdhet. Allra bäst smakar dock både kaffe och kaka serverat i min härliga rosenträdgård. Men hur nyttigt är det egentligen att fika jämt? Riktigt nyttigt skulle jag säga eftersom en mår bra av att göra sådant som en tycker om. Däremot behöver allt som är sött och gott inte innehålla socker. Alltså bjuder jag här på ett recept på smaskiga blåbärscupcakes helt utan vitt socker.



Blåbärscupcake
3 dl mandel
3 dl solrosfrön
2 bananer
6 ägg
3 dl blåbär
0.5 tsk vaniljpulver

Topping:
Grädde
Blåbär

Gör så här:
Mixa mandel och solrosfrön till ett fint mjöl och mosa bananerna. Tillsätt övriga ingredienser utom blåbären och blanda till en jämn smet. Rör försiktigt ner blåbären och klicka ut smeten i muffinsformar. Grädda i ugnen på 175 grader i 15 minuter. Låt muffinsen svalna, dekorera sedan med spritsad grädde och blåbär.

Kommentar:
Grädden kan med fördel bytas ut mot exempelvis kokosgrädde eller havregrädde för den som så önskar. Det går dessutom bra att ta bort grädden helt och istället toppa med blåbärschiasylt för att maxa blåbärssmaken.

fredag 7 april 2017

Alla dessa minnen

Då är sista dagen här och det är dags att återvända hemåt. Det har varit en intensiv tid här i Namibia och det känns som att jag har varit borta i flera månader. Det är märkligt att vara tillbaka i Windhoek igen. I staden som jag känner så väl och där varje plats bär på minnen. Förra gången jag var här passerade jag bara staden som hastigast men den här gången har jag haft tid att verkligen vara här. Tycker som lite synd om mina kamrater under de första dagarna som fick stå ut med mig när jag var som mest nostalgisk. När alla minnen fullkomligt välde fram och jag ville berätta för alla om allt fantastiskt som hänt mig här.

Nätverksträffen med Olof Palme Internationella Center var riktigt bra och givande och det känns som att jag har fått med mig mycket användbart hem. Fast som alltid sker det största i fikapauserna, det är ju då en nätverkar och knyter kontakter. Tar med mig så mycket goda exempel hem av arbete som görs i det lilla varje dag här i Namibia. Är djupt imponerad över dessa starka engagerade människor som varje dag bidrar till att förändra världen.

Efter nätverksträffen var slut for jag till Swakopmund för att umgås med familjen där. Så fint att vara tillbaka igen. Förra gången jag var där var jag väldigt sjuk och trött och orkade inte särskilt mycket. Den här gången har vi tagit igen detta med råge och hunnit med massor av aktiviteter och upplevelser. Det gäller ju att ladda upp ordentligt med minnen när det dröjer länge mellan gångerna vi ses.

Väl tillbaka i Windhoek har jag besökt skolor i Windhoek och fått möjligheten att möta engagerade elever och se vilka förutsättningar skolorna har här. Skillnaderna är stora mellan välbärgade områden och fattiga. Jag har haft möjligheten att återknyta kontakten med vänner från förr och jag har besökt både gamla och nya platser i staden.

Det har varit en fin tid i Namibia och det vackra och det härliga har vägt upp det svåra. För det är verkligen svårt många gånger att vara här. Att brottas med sin egen privilegierade tillvaro, att märka att en behandlas annorlunda på grund av något så märkligt som färgen på ens skinn och att veta att jag till skillnad från så många andra har hem och trygghet att återvända till. Allt det där är svårt! Samtidigt är det just de sakerna som motiverar mig, som får mig att fortsätta engagera mig politiskt!

Några ögonblick från tiden här i Namibia

tisdag 4 april 2017

Ett kartongskjul i öknen

Swakopmund som ligger precis där öken och hav möts. Precis vid havet är luften sval och skön och det är svårt att föreställa sig att öknens hetta ändå är så nära. Närmast havet ligger de fina husen, med trädgårdar och höga staket. Allra längst bort från havet ligger de informella bosättningarna där de allra fattigaste bor.


Intill järnvägsspåren, där hettan är i stort sett olidlig har en informell bosättning vuxit fram. Varje dag dundrar godstågen förbi. Tungt lastade av gruvnäringen.


Den som är som fattigast har inte mycket att välja på när det gäller att bygga sig ett hem. I andra delar av Namibia är skjulen byggda av plåt, men här i öknen består de till stor del av kartong, brädlappar, sopsäckar och annat som går att bygga av.


Trots knappa omständigheter lever människor sina liv här och försöker ordna tillvaron så gott det går. Det är ett hårt liv dessa människor lever med brännande sol som det inte riktigt går att värja sig från. När det blåser upp till storm är sanden obeveklig och tar sig in i varje skrymsle och vrå. När dimman drar in från havet och mörkret har lagt sig blir det isande kallt.


Allt tas tillvara och återanvänds så länge som det är möjligt. Att slänga något bara för att det förlorat sin ursprungsfunktion är inte något alternativ när en inte äger något alls.


Den största utmaningen är att kunna sköta sin hygien när det inte finns tillgång till varken vatten eller någon form av toaletter. Ett skjul byggt av sopsäckar rymmer en hink som fungerar som toalett. Att tvätta sig efteråt är inte möjligt och risken att sprida sjukdomar är stor.


Mellan skjulen går tung trafik som forslar byggmaterial till en närliggande byggplats.


Precis intill kartongskjulen byggs nu fina hus med både rinnande vatten och elektricitet. Ordentliga vägar håller också på att anläggas i området.


Fina hus med egen tomt och plats för både en och två bilar. Fast för människorna i kartongskjulen är detta inte en möjlighet att äntligen få bo i ett riktigt hus. Istället är detta hus med en hög prislapp och runt husen har även en mur börjat att byggas. Däremot har det visat sig svårt att sälja husen trots att de är alldeles nya och fina. Köparna känner sig osäkra och otrygga på grund av den informella bosättningen och tvekar därför inför att slå till. Alltså skall skjulen rivas och forslas bort. Människorna som bor där vet om detta men stannar ändå kvar, de har ju ingen annanstans att ta vägen. Många hoppas dessutom att de skall erbjudas någon form av alternativ. De har ju trots allt bott där de bor i åratal. Fast några alternativ har ännu inte getts och snart är rivningarna ett faktum.


Själv har jag möjligheten att åter sätta mig i bilen och köra tillbaka in till stan. Till mitt tillfälliga hem och med vetskapen att hemma i Hult väntar mitt hus, mitt hem som alltid är mitt. Jag behöver aldrig oroa mig för min säkerhet eftersom jag har en dörr som går att stänga och låsa och väggar som är solida. Känner en oändlig tacksamhet över att ha råkat vara född i en del av världen där jag är trygg och lever i både fred och frihet. Konstaterar att arbetet med att förändra världen är en ständigt pågående kamp som aldrig tar semester.

söndag 2 april 2017

Att resa bort och komma hem

Lördagen inleddes med en tur på stan i Windhoek. Med besök på ett hanterkscenter, fika på stan och en stund i solen tillsammans med en kamrat från nätverksträffen. Sedan väntade en lång resa genom ödemarker ut till Swakopmund vid kusten.

Fängslande namibiskt landskap

Det är ett säreget landskap en färdas genom och jag tröttnar nog aldrig på scenerierna utanför fönstret. Den här resan hade jag dessutom ett riktigt intressant resesällskap. En läkare som forskar om tuberkulos och som verkligen inspirerande. Hon hade konstaterat att det fungerade inte att bara ge fattiga människor medicin mot sjukdomen, de behövde också mat för att det skulle fungera. Alltså hade hon startat upp ett matprogram kopplat till medicinprogramet och fått fantastiska resultat. Sånt där ger verkligen hopp om världen vilket kan behövas i dessa dagar.

Stranden i Swakopmund

Så for jag då genom öknen för att komma fram, för att komma hem! Det var nämligen känslan jag kände när jag såg Maggys hus. Det kändes skönt att komma hem efter en lång resa. Otroligt fint att ha rest till en annan del av världen och känna att jag har kommit hem. Så den här söndagen har jag haft något så märkligt som en helt ledig dag hemma. En dag då vi tittat på film, tagit det lugnt och svarat på alla frågor som en sexåring kan komma på. Att göra ingenting är synnerligen något ovanligt och dessutom riktigt skönt. Tänk då att dessutom avsluta en sådan dag med att i sakta mak strosa längs havet. Det är livskvalitet!

lördag 1 april 2017

Från vår till vinter och höst

Ännu en månad har passerat och april kommer förhoppningsvis bara att bjuda på vår. Snö och kyla är jag måttligt road av nu känner jag. Mars har varit en månad med märkligt många turer till Göteborg. Tror nästan inte jag var där mer när jag pluggade där än vad jag har varit nu. Nåväl, Göteborg är en stad jag tycker om så jag åker gärna dit.


Mars inleddes fint med strålande sol och vårblommor som började titta upp. Jag började gräva i mina odlingslådor och kände att nu, nu var våren på väg för att stanna! Nästa morgon vaknade jag och tittade ut över en värld som var vit och fortsatte att vara det i några dagar. Ebba tycker mycket illa om kylan och stannar helst under täcket när det är snö och kallt.


Vädret bättrade dock på sig till helgen som följde och då kunde vi grilla ute i trädgården för första gången i år. Visst är det så att allt smakar lite bättre i solen! När våren bjöd på vackert väder såg Nahrin och jag till att bjuda oss själva på lite glass. Inte dumt med både premiär för grillning och glass på samma dag!


Mars tycks ha bestått av märkligt många helger. En av dem var jag dessutom alldeles ensam hemma i Hult hela helgen och passade på att bjuda på kafferep. Både gott och mysigt! Något som har varit riktigt skönt den här månaden har varit att jag åter fått in regelbundenhet i träningen. Jag vet ju hur viktigt det är, men ändå är det så lätt hänt att en faller ur goda vanor. Så var det grejen med vanor, eller kanske snarare med löften. Mars blev månaden då jag bröt mitt köpstopp av nya kläder. Känner dock att anledningen går att förlåta eftersom mina byxor gått sönder på väg till ett möte. En kan ju inte gå på möte med rumpan bar!


Ännu en helg passerade och den inleddes med middag och tid med en fin vän. På lördagen var det full fart då Zeinab och jag höll kursen Krossa Glastaket för kvinnor i föreningslivet i Göteborg. För många av dem var detta första mötet med begreppen härskartekniker och de strukturer och normer som präglar tillvaron. De hade alla upplevt dem men hade inte ord och sammanhang för dem. Fantastiskt fint att få vara med och öppna denna kunskapsdörr för dem.


Mars månad avslutas i en annan del av världen och i en annan årstid. Jag njuter av värmen och solen men i själva verket är det höst i Namibia. Mars är alltså en månad som inleddes i våren, återgick till vinter och för mig sedan avslutades i hösten. Det har varit otroligt fina dagar på nätverksträffen med Olof Palmes Internationella Center. Känner mig peppad och fylld med energi och glädje. Nu väntar en ny månad och även nya äventyr. Imorgon bär det av ut till kusten, tillbaka till Swakopmund.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...